2012-01-01 21:11:13 [353]

Anna

Sorgen går inte över, men man måste lära sig att leva med den.

Nu har det snart gått två år sedan min lilla prinsessa föddes, vi skulle ha firat hennes födelsedag den 15 februari. Hon blev tre månader och var helt frisk mig veteligen. Hon hade så underbara händer och hade precis börjat skratta så där gurglande gott.

Det händer fortfarande att människor visar att de bryr sig, det värmer, samtidigt gör det så ont. Det gör lika ont när nära låtsas som att ingenting har hänt. Det är svårt att hantera när sorgen slår till helt oförutsett, för det är säkert meningen att man ska klara det nu. Men det gör fortfarande lika ont. När jag ser mina andra barn växa, man jämför på foton hur de växer, då saknar jag Sarah. När jag hittar hennes saker eller tittar på hennes foton, då saknar jag min flicka. För hennes saker finns fortfarande överallt hemma, hon är fortfarande en del av vår familj. Hennes nallar är numera i systrarnas sängar, för någon måste ju krama nallarna också.

Numera har jag blivit så annorlunda, jag vågar inte vara för glad, för vägen upp igen när allt rasar samman är så tung, det är enklare att stanna halvvägs...

Alla människor har en sorg, jag kan inte förvänta mig att andra ska förstå sig på min, för jag förstår mig inte på den själv, jag vet fortfarande inte hur jag ska kunna gå vidare, jag vet bara att livet är för kort för att inte försöka ta vara på dagen.

Carpe diem...

1 kommentar Läs kommentar » 

2012-01-09 - Hej Anna! Jag förlora min kille när han va 4 månader i plöts...

2011-12-25 19:12:59 [350]

Anneli

Känner mig ledsen och ilska inom mig för dem som låsas bry sig...

Denna jul har inte varit som alla andra, saknaden av våran son har varit enorm.
3 månader har gått och jag gråter varje dag för jag älskar och saknar dig så mkt.

Jag blir så ledsen på omgivningen runt omkring oss som inte bryr sig om hur vi mår, som inte ens pratar om våran son, som om han inte ens har existerat, att man inte ens kan nämna hans namn på julafton. Precis som om vi ska ha glömt allt nu. Men det kommer ju aldrig att hända, våran son kommer alltid att finnas i våra hjärtan och jag kommer alltid att prata om våran ängel, han är det dyrbaraste jag hade och en del av mig och sin far. Sen blir jag så arg på sånna som låsas bryr sig och som kommer hem till oss och tar oss i kinderna och säger
-lilla gumman hur mår ni??

Ja vad tror du? vill jag skrika till dem då. Inget kan bli som förut och jag mår för skit just nu. Det är just den frågan jag hatar mest av allt när folk frågar hur jag mår...
Vet inte om det är fler som känner som jag men jag tycker det är så jobbigt att många säger att dem förstår oss fast dem inte ens har förlorat ett barn.
Saknaden är stor och jag bär med mig dig varje dag min älskade son, massa pussar din mamma

2 kommentarer Läs kommentarer » 

2011-12-26 - Hejsan A! Vi har också en enorm sorg just nu. 2011-11-10 fö...
2011-12-25 - Hej! Förstår precis hur du känner dig, jobbigt när ens barns...

2011-12-24 15:58:47 [349]

Anna

Till alla änglabarn, änglamammor och änglapappor...

Idag på julafton tänker jag på alla er som inte får ha era älskade barn hos er. Vi saknar vår lilla dotter så fruktansvärt mycket. Hon skulle ha varit dryga 2 månader nu.

Julen är otroligt svår och jag vet att vi inte är ensamma om att känna så. Jag önskar att ni alla får en tid med nära och kära omkring er och att ni tar er igenom detta svåra.

Kram

0 kommentarer Kommentera » 

2011-12-14 15:59:46 [345]

Jenny, Stockholm

Liten får inte bli stor... Hur ska jag kunna gå vidare...

Hej.

Den 25 okt kom jag in till förlossningen med pågående värkar och personalen skulle koppla ctg men hittade inga hjärtljud. 3 sköterskor prövade & sedan 3 läkare, efter 10 min letande får vi beskedet att vår bebis hjärta inte slår....

Dagen innan var jag på överburenhetskontroll och "liten" mådde bra. Allt var bara bra.... på ons den 26e skulle vi sättas igång. De kollade ctg, ultraljud och gjorde en hinnsvepning. Jag hade gått över 2 veckor.

Tisdagmorgon lämnade jag mina barn på skolan och gick hem, hade mkt jag skulle hinna göra eftersom det skulle bli barn på ons... MEN jag fick värkar som jag först inte vågade tro på. Det visade sig dock att de inte avtog och det blev till att skicka mannen direkt till sös och jag fick ensam ta en taxi dit. Är så ofantligt glad att han hann dit så att jag inte fick detta besked utan honom!

Jag fick bricanyl vilket gav mig en halvtimmas paus i värkarna... för att få "ta in" beskedet. Jag ville inte... men min sambo lugnade mig och sa att vi skulle ta en sak i taget. Själva förlossningen gick riktigt bra, 1timma och 20min senare föddes vår lilla dotter. Tyst, slapp och blek... och så fin.

Vi fick ha henne hos oss och på kvällen kom de andra barnen för att se, hålla och säga hej hejdå till sin efterlängtade lillasyster. Vi tog bilder på dem tillsammans. Jag tittar på bilderna varje dag flera gånger om dagen..
Alltsammans känns så overkligt! Tomt...

Många säger att jag ska vara tacksam för de barn jag har, och det är jag men det gör ju inte mig mindre ledsen över att liten inte är här hos mig nu!!!!

Känner mig så trött, ensam, frustrerad och ledsen...
hur ska jag ta mig vidare?

/J.

3 kommentarer Läs kommentarer » 

2012-01-17 - Hej Jenny Samma sak hände även mig för två och ett halvt ...
2011-12-18 - Hej Jenny. Jag fastnade för din historia då den är väldig...
2011-12-16 - Hej!! Jag förstår precis hur du känner dig, jag förlora m...

2011-12-06 09:45:58 [343]

Annie

Svaret uteblir?!!

Hejsan!
2011-11-10 födde ( i vecka 37+4) vi en vacker, frisk (enligt röntgen) dotter ... I morgon ska vi på ett möte på förlossningen, med all personal som var med under just förlossningen. Jag är så nervös, börjat undra, får vi ett svar på varför, varför, varför? Har försökt ställa in på att "vi kanske inte får något svar" men alltså det är väl ändå så att alla vill ha ett svar på varför ens dotter eller son blev ett änglabarn?
Vår graviditet var fullt normal liksom förlossningen. Detta som hände oss har ALDRIG hänt på förlossningen. Varför händer det oss?

Min fråga till er är ju nu då, hur går man vidare om man inte får svar på sin fråga varför? Är det ngn som lever i ovissheten som kan skriva en rad till oss?

Kram Annie

2 kommentarer Läs kommentarer » 

2011-12-14 - Hej Annie, jag fick min dotter 25 okt och har inte heller...
2011-12-06 - Hej, Jag är moster till en vacker änglaflicka. Mitt ena gud...

2011-11-30 17:45:57 [342]

Annie&Kalle, Ronneby

Wildha Anny Maggie Lundkvist

En ängel i livets bok skrev
Hon är född nu, en liten flicka det blev
Ängeln stängde boken & viskade orden
"Men detta barn var för vackert för jorden"

Vår vackara friska flicka, varför?
Vi saknar dig!
Puss

0 kommentarer Kommentera » 

2011-11-18 21:06:25 [339]

Linda

Är det ngn som fått ångest attacker efter att ha förlorat ett barn

Jag har en nära anhörig som mist ett barn bara ngr dagar innan barnets födsel.
Det har varit svårt och tungt vi trodde vi hade sörjt och vi visste att pappan mådde dåligt.
Nu har det gått ngr månader och pappan har fått ångest och panik atacker han säger att han inte längre älskar ngn och tappat helt uppfattning om verkligheten. snälla om ngn känner det samma dela med er så vi kan hjälpa honom

2 kommentarer Läs kommentarer » 

2011-11-19 - Hej igen! Glömde att skriva att jag själv har fått panik ...
2011-11-19 - Hej!! Jag tycker det är bra att ni försöker hjälpa eran vän....

2011-11-10 11:44:53 [338]

Emma

Snart har två år gått...

sen vi förlorade våran dotter Haley i psd i magen. Hennes tvillingbror och lillasyster mår jätte bra..
Men vi tänker på våran ängel varje dag.. hur hade hon sett ut och hur hade hon varit osv..

Skulle gärna vilja komma i kontakt med någon som mist sitt barn i psd. behöver inte vara i närheten men om det finns någon i närheten av dalarna så är ni hjärtligt välkomna att skriva..
och har ni frågor tveka inte att fråga.. jag svarar på det jag kan..

en dikt till våran lilla flicka som jag skrivit:

Nu snart två har gått
vi har nog inte än kunnat förstått
Att du fanns där i min mage och buffades med din bror
för vi trodde att vi skulle få se dig växa och bli stor
Men ingenting blir egentligen som man tänkt
för du var en ängel som till oss då var skänkt
Vi fick inte se dig le
och ingen kärlek dig ge.
Men du ska veta att i våra hjärtan finns du kvar
Ända tills vi våra sista andetag tar..
Vi älskar dig våran lilla flicka!

0 kommentarer Kommentera » 

2011-10-23 22:47:20 [336]

Ting, LINKÖPING

Skulle vilja komma i kontakt med er föräldrar som har förlorat barn i PSD.

Våran fina dotter var så pigg, rund och go. Kejsarsnittet gick bra och efter 3 dagar på bb fick både mamma och dotter okej-stämpel och vi åkte hem. Dagarna hemma gick så fort. På nätterna ville hon bara snutta, så vi turades om att vara uppe med henne på nätterna för att orka med våran son på dagarna. På natten till den 23 juli 2011 väckte jag min sambo när det var dags för hans pass. Hon somnade direkt i hans famn, så han la ner henne (och hon somnade om själv) och vi satt och pratade en stund i vardagsrummet. Efter ett tag insåg vi att båda kunde gå och lägga sig när hon sov så gott. Klockan var vid 2. Klockan 4 var sambon uppe för att titta till henne och hon sov så gott. Klockan 7:30 blev ja väckt av sambon. Han skrek bara "hon andas inte, hon andas inte". Jag ville inte tro på det. Studsade upp ur sängen och sa "nu överdriver du bara". Men i samma sekund, när han gav henne till mig, såg jag på henne att han inte överdrev. Hon var alldeles blek och avslappnad. Sambon satte sig på soffan med händerna för huvudet och jag skrek till honom att ringa ambulansen. Ambulanspersonalen fick i gång hennes puls och vi åkte till akuten. Vi låg inne på IVA i 5 dagar innan domen kom, att hon redan hade hunnit få omfattande hjärnskador, att det bästa för henne var att avbryta. Respiratorn stängdes av och hon somnade in den 27 juli. Klockan var nästan midnatt och efter det ångrade vi inte en sekund att vi gjorde det. Läkaren förvarnade om att det kunde ta flera timmar, för vissa patienter kunde börja andas själva. Men för henne tog det knappt en kvart. Det fanns ingen livsvilja kvar i henne. Hon blev 15 dagar gammal.

Förra veckan fick vi resultatet av den rättsmedicinska undersökningen. Hon var ju så frisk! Allting såg så bra ut men ändå slutade hon bara att andas. Hon hade troligtvis inte legat mer än 1 timme innan sambon hittade henne livlös. Så typiskt att det hände just den första natten båda gick och la sig samtidigt!

Nu när gravstenen är uppe och sista pusselbiten är lagd, känner man sig så otroligt ensam. Världen rullar på, med all rätt. Utåt sett beter vi precis som vanligt, men vi fylls av mycket skuldkänslor och funderingar på nätterna när ingen ser. Vi skulle gärna vilja komma i kontakt med andra föräldrar som har varit med om nåt liknande. Tanken är inte att bara prata om sorg, utan om vardagen, men att vi ändå kan stanna upp ibland och prata stolt om våra barn utan att någon känner sig obekväm.

1 kommentar Läs kommentar » 

2011-11-08 - Hej jag blir så ledsen när jag läser om vad ni har behövt gå...

2011-10-10 19:06:07 [333]

Anneli

Våran älskade Sebastian

Den 15 september 2011 var våran son beräknad. Men han trivdes i magen och dagarna gick och natten mot den 19 september kände jag inga sparkar lr rörelser i magen och ringde då till förlossningen och fick komma in. Där lyssna dem på magen o hörde hjärtljuden och sen fick vi se lilla Sebastian på UL och då vinka han med sina små fingrar.
De försäkrade oss att allt var bra. De sa att han förmodligen bara sovit väldigt länge.

3 dagar senare får jag värkar och börjar ana att förlossningen är på G. Sent på kvällen är värkarna kraftiga och plötsligt kommer en stor klump med blod ut och det bara rinner ut blod, jag får då panik o ringer mamma som kommer o skjutsar oss upp med illfart. När vi kommer upp kollar de fostret och hittar bara svaga hjärtljud så då blir jag akut sövd och kjesarsnittad. Det visade sig att det inte var jag som blöde utan våran son.

Han fick kraftig syrebrist av att han förlora så mkt blod. Pga det blev hjärnan och njurarna påverkade så han avled 33 timmar senare, hans lilla kropp orka inte längre. Vi fick chansen att döpa våran son på sjukhuset eftersom läkarna inte visste hur länge våran son skulle orka leva. Så nu är våran älskade lilla son ett ängla barn. Vi har även fått veta varför detta hände.

Diagnosen heter Vasa Previa och detta händer 1/3000 gravidteter. När värkarna kom igång och han ville ut så låg navelsträngen ivägen och det ytliga blodkärlen sprack så han förblöde i magen, stackars liten. Ingen visste någonting om detta då det är svårt att se på ultraljud. Saknaden är enorm, vi fick iaf träffa våran son men dok så kort tid, han var så underbar på alla sätt o vis. Vi älskar dig lilla Sebastian. Du finns i våra hjärtan. Pussar Mamma & Pappa

0 kommentarer Kommentera »