Anhöriga

DSC_0355Vad kan man göra?

Som vän eller nära anhörig står man ofta handfallen när man vill hjälpa en förälder som nyss förlorat sitt lilla barn. Det känns svårt att veta hur man gör rätt, det går inte ens att förutse, eftersom varje person reagerar olika vid kris och sorg. Det bästa rådet man kan ge är att ställa frågan till föräldrarna: ”Vad kan jag göra för dig”?

Här är några praktiska tips som kan vara bra att tänka på om du vill göra en värdefull insats för en vän vars barn nyligen dött:

  • Ta kontakt även om du inte vet vad du ska säga. Säg exempelvis bara ”Hej, jag ville bara höra av mig.”
  • Skicka SMS, skriv brev, visa att du finns där för dem – även om du inte får svar.
  • Hälsa på! Ibland kanske det inte passar, din kompis kan vara ledsen, trött eller bara inte orkar träffa någon. Men det betyder mycket att du visar din omtanke.
  • Kom med färdig lagad mat eller fikabröd. Det finns inget som är så jobbigt den första tiden som att försöka planera eller ens tänka på något så ovidkommande i sammanhanget som att laga mat.
  • Våga fråga om det som hänt. Om din vän inte vill prata så säger han eller hon till. För föräldern som mist ett litet barn innebär den första tiden mycket tankar och bearbetande. Det finns då inget värre än upplevelsen av att ingen vågar fråga om barnet eller undviker ämnet. Du kan säga ”vill du berätta om honom/henne?”
  • Om det finns syskon i familjen, ställ gärna upp som barnvakt. Ett litet barn som nyligen förlorat ett litet syskon, kanske inte alltid förstår allt som hänt, än mindre vill vänja sig vid att ens föräldrar är ledsna och orkeslösa. Fråga om du kan hjälpa till med syskonet. Men kom ihåg, ibland kan det vara väldigt jobbigt att vara ifrån sitt levande älskade barn, om ens bara en kort stund, så fråga hur du bäst gör nytta. Kanske bara komma hem och leka en stund, hemma hos familjen medan föräldrarna får en stunds vila?
  • Fråga om du kan hjälpa till med andra saker, som till exempel betala räkningar, gå och handla på stan, framkalla bilder, påta i trädgård eller liknande. För vissa föräldrar i sorg kan det vara helt oöverstigligt att ta sig an de mest vardagliga sysslorna, särskilt om det innebär att ta sig ut bland folk. För andra är det just något konkret ”projekt” eller dagligt uppdrag man behöver. Fråga – din vän kan behöva dig för att komma igång med någonting, och finna kraft i att ni gör det tillsammans.

Den dubbla sorgen – När ett barnbarn dör

Spädbarnsfonden belyser problematiken med att mista ett barnbarn. I Norge har vår systerorganisationen fördjupat sig i frågan sedan en längre tid. Där har också en ideel förening bildats av engagerade mor- och farföräldrar. En förening för samtal och erfarenhetsutbyte i att hantera sin dubbla sorg med sitt eget barn och sitt barnbarn.

Text: Norska landsforeningen uventet barnedöd och Michel Östlund.

Att mista ett barnbarn är en ofattbar tragedi. Det är i strid med naturen att överleva sitt barnbarn. Som mormor, morfar, farmor eller farfar får du en dubbel sorg. Både över ditt barnbarn och den sorg som du känner för ditt eget barn. Många sätter sin egen sorg på ”vänt”. De fokuserar naturligt sorgen och stödet till sitt eget barn. Omvärlden glömmer också lätt bort mor- och farförldrarnas sorg. Det kan ibland upplevas som extra tungt och ensamheten kan bli stor. Att hjälpa sitt eget barn är för många det allra viktigaste. Flera föräldrar berättar att de

kommit närmare sitt barn efter tragedin, familjebanden blir starkare. Samtidigt är det dock inte ovanligt att konflikter och missförstånd uppstår. Det är lätt att bli sårad när man är i sorg. Det finns ofta också många outtalade förväntningar.

”Jag kände inga egna sorgbehov i början, jag var så upptagen med att min dotter skulle överleva”

Far- och morföräldrarna tillhör ibland en  annan generation än föräldrarna. De kan ha en annan syn på hur de ska förhålla

sig till det döda barnbarnet. Det har skett en stor förändring de senaste tjugo åren. Tidigare var det en vanlig uppfattning att man skulle lägga förlusten av sitt döda barn bakom sig så fort som möjligt. Man skulle inte se sitt döda barn och barnet skulle glömmas så fort som möjligt. Man skulle inte ens prata om barnet, det kunde riva upp sorgen. Genom att undgå att prata om barnet så skulle man skona föräldrarna.

”Jag miste kontakten under en period  med min dotter. Jag visste inte vad jag gjort för fel, jag ville ju bara hjälpa henne ”

Eventuella syskon skulle inte delta i några rituler, och ofta fick de ingen information alls. Idag är det vanligt att föräldrar och mor- och farföräldrar får hålla i det döda barnet och ta bilder och tar ett gemensamt avsked. På så sätt uppnår men en gemensam relation till barnet som blir oerhört viktigt.Det förekommer ibland att mor- farföräldrarna blir avvisade av de sörjande föräldrarna. Sorgen kan skapa stor sårbarhet och irritation och föräldrarna kanske inte ens orkar ta emot hjälp.

Eller kan visa sin tacksamhet på ett bra sätt. Att de avvisar behöver inte betyda att de inte har behov av hjälp. Kanske det bara inte passar just denna dag. Här behövs det stor förståelse och tålamod att kanske hjälpa till på något annat sätt.

För några år sedan möttes två far- och morföräldrar på en middag och delade sina erfarenheter från sin sorg av sina barnbarn och relationen till sina barn. De insåg att det fanns lika mycket komplikationer som starka och fina band när det svåra uppkommer. De beslöt att starta en förening för mor- och farföräldrar i Norge och gensvaret blev stort. Det dröjde inte så lång tid förrän föreningens facebooksida översvämmades av dialog. Och efter ett tag ordnades möten runt om i Norge för träffar och utbyta av erfarenheter och hjälp till varandra.
dublasorgenFöreningen är unik i sitt slag och visar behovet av att hantera denna dubbla sorg på ett konstruktivt sätt. Spädbarnsfonden stöttar intresset av att starta en liknande förening i Sverige.

Om du är i samma situation, hör gärna av dig till oss. Den dubbla sorgen behöver synliggöras.

Fler texter om den dubbla sorgen finns i Spädbarnsfondens Magasin nr 6>>

Tänkvärt

Det är svårt att göra rätt
(av Jane Morén )

Om du säger till mig ”Hur mår du?”
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag ”Jag mår bra”,
därför att prata om min förlust med dig idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten som upptar mina tankar, så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig, eller är för rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger ”Jag är ledsen för att ditt barn dog”, så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga? Jag vill säga ”Jag är också ledsen!”,
eller ”Det är fruktansvärt!”.

Jag vill skrika ”Det är inte rättvist!”
Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag.

Inte inför dig.

Så jag svarar ”Tack”.
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.

Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.

Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.

Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta, men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt, och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt.

0

Start typing and press Enter to search