Måndagen den 24 oktober 2011.
En kraftig spark. Följd av en osannolik stillhet. Plötsligt, oväntat och skrämmande. Tiden stannar för Maria, tankarna snurrar, det är förvirrat. En overklig verklighet. Det är eftermiddag i Karlstad. Det var antagligen Bosses sista spark. Det kan naturligtvis vara en konstruktion i efterhand. Men det får vara så. Jag satt där och kände att det var någonting fel, någonting konstigt. Jag ringde Johan, jag behövde hjälp.

Drygt fem år har gått. Men sorgen finns självklart kvar. Maria berättar långsamt, med eftertanke och med tårar i ögonen. Det är fortfarande svårt att samla tankarna kring det som hände, den där måndagen i oktober. Johan fyller i, lägger till, delar sina bilder. Känslorna är djupa. Eviga. Deras verklighet, en livets historia. Om en början och ett alldeles, alldeles för tidigt slut. Maria var orolig. Jag var i Luleå och jobbade när hon ringde. Men det fanns inte i min värld att det kunde vara något galet. Vi hade gjort allt som vi skulle, alla kontroller, varit extra vaksamma på allt eftersom det var Marias första graviditet. Och det hade ju gått så bra hela vägen. Det var verkligen så. Jag hade hört så mycket om besvärliga och jobbiga graviditeter. Min hade varit hur trevlig som helst. Trivsam på alla sätt, om jag uttrycker det så.

Men den där eftermiddagen kom Marias panikkänslor plötsligt och intensivt. En krypande oro som växte, förstärktes och förvandlades.
Hon åker till Centralsjukhuset och förlossningsavdelningen efter telefonkontakt. Med henne följer hennes nära vän som stannar hela kvällen. Och hela livet. Två barnmorskor avlöser varandra, lyssnar efter flödesljud, efter puls. De hittar Marias puls och oron förstärks till skräck när den unge läkaren kommer in och arrogant konstaterar att inte hon heller hittar några hjärtljud från Bosse. Hon beklagar kort och lämnar rummet. Jag uppdaterade Johan under hela tiden. Jag berättade vad läkaren sagt men Johan förstod inte vad jag sa. Jag försökte igen och han undrade vad jag menade. Då sa jag det rakt ut; ”han är ju död”. Då förstod jag,
fast jag inte ville… Klockan var
ungefär 2 jag ville köra söderut
direkt men min mor stoppade
mig. Jag flög istället sex på morgonen därpå e er en natt i fullständig förlamning, utan sömn. Jag grät på planet. Hejdlöst. Jag räddades faktiskt av en av flygvärdarna. Han satte sig med mig, höll min hand, bjöd på vatten och lät mig gråta och berätta. Allvarligt vet jag inte om jag fixat resan utan honom. Han klev ut ur sin yrkesroll för mig och jag är honom evigt tacksam. Fick tyvärr aldrig tacka honom på riktigt och har inte sett honom sedan dess. Men jag är evigt tacksam, som sagt. Det lilla han gjorde, blev så stort.

Osäkerheten vad som väntar är gigantisk. Johan funderar på mötet med sin Maria. Vad han kommer att möta. Vad han ska säga, hur han ska vara. Tre timmar från Luleå kliver han in i lägenheten där Maria väntar. Hon sitter på golvet mot ett element. I chock. Vi kramas och vi har varandra vilket blir en liten, liten tröst i det fruktansvärda. Vi står inför mörkret, men tillsammans. Vi har förlorat vårt barn och du förväntas sörja och vara stark i sorgen. Hur ska man kunna vara det? Det fanns ingen kraft, jag ville verkligen bara dö på riktigt. Det blev ett individuellt sorgearbete som startade där och då. Precis som den resa vi fortfarande är på. Den började med fem dagar
i salen. Fem dagar nära och med två sköterskor som räddade vårt förstånd. Kobra och hennes kollega Ann-So e formade oss till Bosses föräldrar. De pratade med Bosse och om Bosse som en levande person. Helt naturligt och klart. När han sedan lades i Marias famn förstod vi fortfarande inte. Men det blev en symbol för det vi inte fick uppleva. Känslan av värme och av
liv. Den känslan vi fortfarande jobbar med. Att liksom bli lurad.

Bosse får kläder, en mössa och Johan och Maria får rå om honom i ytterligare två dagar. Maria minns och känner ännu saknaden. Vi längtar o a tillbaka till just de där stunderna. Att få hålla och se på Bosse igen. Han var ju det vackraste. Att säga hej då och lämna honom var ett nytt trauma. Vi vet att det inte finns något facit för när någonting sådant här drabbar en. Men att engagera oss i Spädbarnsfonden blev en väg framåt för oss. Att faktiskt få veta via andra. Att lära.

Om livet e er Bosse som, trots allt, går vidare tillsammans med barnen Johan, Ruth, Sigge – och Bosse. Han lever kvar i varje tanke, i ordens rätta betydelse och i handling. Det har aldrig funnits några mellanting. Födelsedagen ras med värme, med ljus och med glädje. Vissa vänner har flytt fältet, de som velat och orkat är med på resan. Samtalen samtalas och frågorna fortsätter att ställas. ridån är öppen, nu och för alltid. Ingen har lärt oss så mycket om livet som Bosse. Han har format allt det vi har kvar. För det är vi honom för evigt tacksamma.

Texten om Bosse, Johan och Maria finns med i Spädbarnsfondens Magasin nummer 8

Kontakta oss

Skicka oss gärna ett e-mail så svarar vi så fort vi kan! Varma hälsningar Spädbarnsfonden

Not readable? Change text.
0

Start typing and press Enter to search