Beskedet

Jag vaknade en morgon efter en dålig natt. Det var en sämre natt än bara gravid-i-nionde-månaden-natt. Det kändes som att jag knappt sovit en blund. Lyckligtvis hade jag åtminstone somnat om nu på morgonen, var uppe och kissade för sista gången vid sex.
Jag satte mig på sängkanten, klappade min stora, spända mage. Tänk, om bara några dagar skulle vi bli fyra i familjen, kanske redan i dag. Jag kände doften av te och nybakta scones utifrån köket, det var det som fått mig att vakna. Luktsinnet var verkligen alldeles överväldigande skarpt när man var gravid, trots konstant nästäppa.
Jag drog med handflatan över magen ytterligare några gånger men fick fortfarande ingen reaktion. Jag tänkte efter, visst hade bebisen hållit sig ganska lugn under natten som var? Det var normalt sett den tiden på dygnet som den brukade hålla igång som mest, försökte väl förbereda mig för kommande vakennätter… Eller var det i natt den varit så där alldeles otroligt livlig, tryckt på blåsan och tvingat mig till toaletten flertalet gånger? Kanske var det natten innan, jag mindes inte. Jag reste mig upp och knöt på mig morgonrocken, magen tittade fram i glipan. Kroppen värkte och jag gick med stapplande steg genom lägenheten. Den här foglossningen var något av det överdjävligaste… Trösterikt visste jag ändå hur fort kroppen återhämtade sig så fort barnet var fött.

-God morgon, hjärtat.
Rickard, min man, såg upp från tidningen. Jag satte mig tungt med en suck. Antar att det var mitt svar på en god morgon.
-Hur är det fatt?
Jag stirrade på mitt glas som han fyllde med juice, tog genast en klunk. Lika fort höll den gula drycken nästan på att studsa upp ur min strupe igen. Nej, jag skulle inte få i mig några nybakta scones. Mådde inte alls bra.
-Det är sådär. Jag känner mig inte riktigt bra… mår illa. Och är trött som jag vet inte vad.
-Din stackare. Snart är det över… Jag tror den kommer i natt.
-Så har du sagt varje dag den senaste månaden… så ursäkta om jag inte tror dig nu heller.
Rickard log medlidsamt. Han om någon förstod hur tungt jag haft det den här graviditeten med foglossningen. Den tog verkligen på krafterna. Samtidigt försökte jag ju vara samma gamla vanliga mamma till vår femåriga dotter… Det var svårt, och det gick sådär tyckte jag. Tack och lov var det sommar och dagarna gick enkelt att fylla med sol och bad, en av favoritsysselsättningarna för vårt energiknippe. Det var mest henne jag tyckte synd om när jag hade svårt att röra mig, svårt att göra saker. Så länge bebisen mådde bra, kunde jag själv stå ut med lite krämpor.

Eleonora var helt lyrisk över att få bli storasyster, otålig som få. Om jag och Rickard tyckte det var en lång väntan var det nog ingenting jämfört med hur hon kände.
-Jag tror inte att jag har känt bebisen så mycket i natt…
Rickard la genast ifrån sig tidningen och såg upp. Hans blick fick mitt hjärta att ta ett litet extra skutt och då ska det tilläggas att jag inte är den oroliga typen.
-Men det är nog ingen fara, det är ju normalt att barnet rör sig lite mindre i slutet av graviditeten. Och jag har ändå en tid nu klockan tio på mödravården.
-Fast jag har hört att det inte stämmer. Skulle säga det till dig, hörde det på nyheterna här om dagen. I går tror jag att det var.
Han såg oroligt på mig och jag kände det nästan som att jag borde försvara mig.
-Vadå inte stämmer? Det står till och med i böcker att det är så.
-Jo, men det var ju just det de pratade om, att det är felaktigt. Barnet ska röra sig lika mycket men kanske att det känns på ett annat sätt, det är ju så stort nu… Att det står som det gör i böckerna är jätteilla, och det är de medvetna om.
-Okej… Ja, men som sagt, jag har en tid nu klockan tio.
Jag tittade på klockan, bara fem i nio. Det var en hel timme kvar tills jag skulle vara hos Elisabeth på MVC. Mitt hjärta bultade hårdare och hårdare och jag kände att jag inte kunde vänta så länge. Det tog bara fem minuter dit med bil.
-Jag tror förresten att jag åker nu. Ibland blir hon klar tidigare med den innan och då kan jag få komma in direkt.
Jag gick och klädde på mig, drog en gul klänning över huvudet och klev i mina sandaler. Håret satte jag upp i en tofs och raskt borstade jag tänderna.
-Är det säkert att jag inte ska följa med, undrade Rickard igen.
-Följa med vart då? Mamma vart ska du?
Eleonora hade vaknat och kommit ut i hallen. Där stod den där underbara lilla ungen med håret åt alla håll och gnuggade sömnen ur ögonen. Hon var en riktig liten sjusovare.
-Jag ska bara åka och göra en sån där bebiskoll du vet, och sen hittar vi på nåt.
-Vi skulle bada i dag också, mamma. Du lovade.
Jag och Rickard såg leende på chefen som aldrig glömde något.
-Japp, vi ska bada. Och sen ska vi träffa din lilla kusin som kom hem från Tyskland igår.
-Jaaaa! Kan inte de komma till badet? Snälla, snälla, snälla…
Jag skrattade och rufsade om henne i håret.
-Jag kan fråga dem, det kanske de vill. Nu måste jag gå, sötnos. Kommer snart igen.
Rickard sökte min blick, ansiktsuttrycket kunde sammanfattas med sammanbitet.
-Säkert att vi inte ska följa med? Hon är påklädd snabbt, kan få en smörgås med sig i bilen.
Jag skakade på huvudet och försökte verka lugn. Lugn var det sista jag var men Eleonora hade i alla fall fått mig att tänka på annat. Nu skulle jag till mödravården och sen skulle jag komma hem och packa badväskan och ordna strandfika. En agenda för dagen. Bra. Dessutom hade jag verkligen sett fram emot att träffa min syster med familj. De hade varit i Tyskland på semester i tre veckor till skillnad från oss som bara vågat oss till Öland i början av sommaren. Jag ville vara på hemmaplan om det blev bebis tidigare än planerat… Min lilla systerdotter var nu tre månader och det skulle bli så härligt att få se henne igen.
-Nej då, det här går fort. Vi ses snart.

Jag gav min man en hastig puss och tvingade dit en på Elonoras kind också, som hon hastigt torkade bort med handflatan. Sen sprang hon in i köket. Jag hörde hur hon drog ut sin stol och började slamra med frukosten. Hon hade nog också känt doften av nybakt bröd.
Fem minuter senare hade jag fått en parkering precis utanför porten på mödravården. Ännu en fördel med sommar, enda gången det lätt gick att hitta en parkering på Östermalm.
Den första jag sprang på uppe på mottagningen var min barnmorska.
-Hej, Linda. Du är tidig!
-Ja…
-Vet du, jag kan snart ta emot dig men jag måste bara ta en annan mamma först. Ett akutfall…
Jag kände mig lättad. Okej, här fanns det de som verkligen behövde hjälp. Jag satte mig ner i väntrummet, plockade upp en tidning och började bläddra. Inte ett ord fastnade. Tiden stod stilla och nu måste det bara bli min tur. Bara det gick bra för den andra mamman där inne. Hoppas inget allvarligt hänt. Jag la handen på magen, buffade lite. Inget. Bebisen var nog fortfarande trött. Jag flyttade min hand tillbaka till tidningen, vågade inte buffa på magen igen. Förträngde att jag inte fått något gensvar. Det var väl inte så himla lätt att känna allt alla gånger… Jag målade inte fan på väggen. Det här skulle gå bra, precis som vanligt. Sen skulle vi åka och bada och därefter skulle vi träffa min syster med familj. Det här skulle bli en kul dag! I morgon skulle vi lämna Eleonora hos morfar där hon skulle vara tills bebisen var född.
Jag kom in kvart över elva till Elisabeth som frågade hur jag mådde. Jag sa att jag mådde bra, bortsett från foglossningen som verkligen begränsade min rörlighet. Jag berättade att jag hade sovit ganska dåligt natten som varit och att jag nog inte känt bebisen lika mycket som jag brukar.

Jag förväntade mig att få en förklaring i stil med att det ju var helt normalt så här en vecka innan förväntad förlossning. Men Elisabeth såg genast lite oroad ut och sa att det inte var riktigt bra. Hon undrade om jag kunde stanna kvar lite längre och göra ett CTG. Vi började med ett blodtryck som visade sig vara mitt högsta hittills. Hon gick och hämtade en annan blodtrycksmätare för att försäkra sig om att det inte var den det var fel på. Den visade samma som den första mätaren. Kanske var jag bara uppstressad just nu? Mitt blodtryck hade legat stabilt de senaste veckorna. Vi gick in till CTG-rummet. Hon kopplade på sladdarna på min mage och höjde volymen. Inget hördes. Hon provade att starta om maskinen och höjde volymen ytterligare. Inget hördes. Jag började få lite panik men tänkte hela tiden att det var fel på maskinen. Det måste det vara. Visst hade jag väl ändå känt bebisen sparka när jag satt där i väntrummet? Elisabeth sa att vi skulle gå in på hennes rum igen och lyssna med den vanliga apparaten. Vi gick in till henne och lyssnade, men samma sak upprepades. Inga hjärtljud. Elisabeth sa att vi genast skulle gå in till en läkare och göra ett ultraljud. Hon undrade om hon skulle ringa Rickard. Jag sa att vi kunde göra ultraljudet först för jag ville inte att han skulle komma dit med Eleonora. Att hon skulle behöva se mig så där orolig. Jag tror att jag fortfarande var hyfsat lugn för vi skulle ju se på ultraljudet att allting var bra. Bebisen hade säkert bara vänt sig på något konstigt sätt som gjorde det svårt att mäta hjärtljuden…
Vi fick komma in direkt till läkaren som konstaterade det ofattbara: han kunde inte se några hjärtrörelser. Sen minns jag inte riktigt allt som skedde därefter. På något sätt lyckades jag ringa både Rickard och mamma. Rickard hade tagit Eleonora på axlarna och sprungit till mvc när han tyckte att taxin tog för låg tid på sig. Mamma åkte från Täby för att hjälpa till med Eleonora. Elisabeth kontaktade BB Stockholm och vi fick en tid kvart över två. Hon förklarade lite vad som skulle ske nu. Man skulle göra ett till ultraljud när vi kom dit, för enbart en läkare fick inte lov att fastställa att bebisen inte längre levde. Det krävdes fyra ögon för det. Hon måste ha sett någon sorts hoppfullhet i mina ögon för hon förklarade snabbt att det egentligen bara var rent formalitet och att de skulle konstatera samma sak där… Hon sa även att jag skulle bli igångsatt och tvungen att föda fram barnet. Att man inte gjorde kejsarsnitt i sådana här lägen.

På BB
Efter beskedet hos barnmorskan hade vi åkt hem med mamma och Eleonora och packat ihop lite saker till henne. Vår BB-väska som stått klar i hallen i någon vecka visste vi inte vad vi skulle göra med. Det slutade med att vi slängde ner lite extra kläder och lät den sen vara som vi hade packat den.

Väl framme på BB’s parkering kom ett par ut med en nyfödd och sa att vi kunde ta deras p-biljett om vi ville. Deras förlossning hade bara varat i 24 minuter och de hade ett par timmar kvar på sin biljett. Rickard tackade men sa att vi nog skulle stanna lite längre än så.
Inne på avdelningen blev vi omhändertagna på bästa tänkbara sätt. Så bra som det går i en så overklig situation. Vi fick börja med att ta ställning till om vi ville lämna prover, göra fostervattenprov, obduktion av bebisen etc… Vi bestämde oss för att göra allt som gick. Vi ville inte i framtiden befinna oss i en situation där vi skulle undra om vi kunde ha fått veta vad det var som gick fel. Kunde vi få reda på vad som hänt så ville vi det.

Vi satt i varsin fåtölj i förlossningsrummet. Egentligen var det ett fint rum, de hade fått till en väldigt trevlig och varm atmosfär. Men ingenting med att vara här kunde kännas trevligt eller fint eller varmt. Jag stirrade tomt framför mig, Rickard hade sin hand över min som vilade på armstödet. Jag såg den men kände den inte… Allt kändes konstigt, som om jag stod på sidan av och såg på. Snart skulle barnmorskan komma och sätta igång mig. Jag mådde illa. Jag hade blivit undersökt precis innan. Två till tre centimeter öppen och ganska gynnsam för att bli igångsatt, tydligen. När vi kommit till förlossningen hade vi ganska fort fått komma in på ett ultraljud där två läkare och en sjuksköterska tog emot oss. De förklarade, precis som Elisabeth gjorde, att det måste vara fyra ögon som bevittnar ett barnhjärta som inte längre slår. Några sekunders tystnad och en ultraljudsapparat som fördes över magen, innan det sista hoppet släcktes. De hade gjorde även ett fostervattenprov som gjorde fruktansvärt ont. För första gången sen besöket på mödravården kände jag känt fysisk smärta den dagen. Det var en konstig känsla när hela jag på ett obegripligt sätt kändes avtrubbad, som om jag var någon annan. Det var inte mig allt detta hände… Jag kände mig som en främmande kvinna och barnet i magen var någon annans. Det är nog det närmsta en förklaring jag kan komma av hur allt kändes just där och då.

Jag tänkte på dagen innan när vi hade varit på Kampementsbadet. Jag hade suttit och smålett åt min ”hoppande” mage. Bebisen hade verkligen hicka väldigt ofta. Precis som Eleonora hade haft när hon låg i min mage. Och nu var vi på BB… men av helt fel anledning.
En mängd blodprover togs på mig. Sedan fick vi träffa överläkaren och barnmorskorna som var helt avsatta för oss. Även prästen Pär kom och pratade med oss, en helt fantastisk människa. Jag undersöktes och sedan bestämdes det hur jag skulle sättas igång. Mitt i allt kom vi på att vi fortfarande inte hade något namn på bebisen. Det var dags att bestämma sig. För första gången under min graviditet så visste jag att det var en pojke. Efter att tidigare inte ha haft någon som helst känsla för vilket kön det var så bara visste jag nu. Jag sa inget till Rickard. Vi bestämde oss i alla fall för ett flicknamn och ett pojknamn men efter en stund så säger Rickard:
-Jag känner på mig att det är en pojke. Jag vet det nu.
-Jag med, svarade jag.

Förlossningen

Timmarna och natten som följde går inte att med ord beskriva. Rädslan för att se vårt döda barn. Tänk om det skulle se otäckt ut. Den en barnmorskan förklarade att de oftast ser ut som jättefina och sovande bebisar. De är lika varma som bebisar som är i livet och de blir inte stela som vuxna människor eftersom de inte har de musklerna. Jag undrade om ögonen skulle vara slutna. Barnmorskan Britta sa att hennes erfarenhet var att ögonen är slutna. Hon lovade att sluta dem i annat fall. Så här i efterhand undrar jag hur jag tänkte… Jag skulle ge vad som helst för att ha fått se Benjamins ögon. Jag undrade också om bebisen skulle vara blå när den kom, den var ju död… Hon sa att bebisar som inte varit döda särskilt länge brukade ha en helt normal färg. Benjamin hade bara varit död i några timmar. Det enda som händer är att de inte blir rödrosiga i hyn som levande nyfödda bebisar blir efter några minuter. Hon skulle se att bebisen såg fin ut innan hon överlämnade den till oss. Förlossningen var lång och psykiskt svår. Jag utan vilja och ork att göra det som ingen ska behöva göra och Rickard med en stor rädsla och oro för att något skulle hända mig. En olycka kommer ju sällan ensam… De sista orden min mamma hade lämnat honom med fick jag veta i efterhand var: ”snälla, se till så att min Linda kommer hem igen.” Jag förstod inte då hur oroliga alla även var för mig. Mig var det sista jag tänkte på…

-Linda, det är okej. Du måste tillåta dig att ta emot ert barn nu.
Den ena av barnmorskorna, som tillsammans med Rickard varit min absoluta livlina de sista timmarna, tog tag i mina axlar och såg mig bestämt i ögonen. Hennes ord nådde ända fram, kom att betyda allt just då. Jag förstod att det var dags, att det inte fanns någon återvändo. Vi hade tidigare bestämt att lustgasen skulle läggas åt sidan en stund innan det skarpa ögonblicket. Hon ville att jag skulle vara helt klar i huvudet när vårt barn föddes fram och vi skulle få ta emot honom. Även om jag egentligen inte gillade tanken på det just då så är jag så oerhört glad för det i dag. De där första minuterna av mötet med vårt barn är fortfarande knivskarpa i mitt minne. Jag förvarar dem i en säker liten minnesvrå och plockar då och då fram dem, gör allt för att inte glömma.
I sexton timmar hade vi varit på förlossningen och jag hade kämpat för att undvika det oundvikliga. De sista timmarna hade varit fysiskt påfrestande och verkligheten trängde sig på mer och mer för varje värk.
Snart skulle vårt barn vara här och jag var livrädd.
Barnmorskorna var fantastiska och hade gjort allt för att förbereda oss för vårt döda barn.
Det är omöjligt att beskriva den surrealistiska känslan av hur det är att gå från totalt förberedd, vi hade lagt nio längtande månader bakom oss, till att famla i mörkret. Jag visste ingenting längre. Ingenting förutom att jag var livrädd.

Benjamin
Att få möta vårt barn som vi väntat på i nio månader, han som så livligt bökat runt i min mage, går inte att med ord beskriva. Jag ska ändå ge det ett försök! Det var den sorgligaste och lyckligaste stunden i mitt liv. Att föda fram denna perfekta lilla bebis som vägde fyra kilo och var femtiofyra centimeter lång, är det bästa jag någonsin gjort. Jag skäms över att jag var rädd för honom, rädd för att möta honom. Även om den här förlossningen var fel på alla sätt och vis eftersom vi visste att den så definitivt var slutet på något som vi längtat och väntat på så länge, så är det den av mina tre förlossningar som jag har allra tydligast minnen av, trots att jag befann mig i något sorts töcken där jag inte helt kunde ta till mig allt som hände, inte helt förstå det som hände. Det låter klyschigt men det var verkligen som att vänta på att vakna upp ur en mardröm.
Förlossningarna med mina flickor gick båda väldigt fort och var på så sätt lite chockartade, till skillnad från Benjamin som verkligen tog god tid på sig. Så här i efterhand känns det ändå fint att vi kämpade ihop alla de där timmarna, att min kropp kämpade för att behålla honom. Som om det var det enda sättet att få vara tillsammans.
Och sedan… En tyst sjukhussal. Totalt lugn. Uppgivenhet. Instrument som snuddar vid varandra, och barnmorskorna som samarbetar med endast kommunikativa blickar dem sinsemellan. Det var verkligen en stilla födelse i dubbel bemärkelse.
Benjamin lyfts med ömma händer upp mellan oss. Jag ser på honom och han kunde lika gärna ha sovit. Men det är tyst, det är så smärtsamt tyst. Inga andetag som får bröstet att häva sig upp och ner på den lilla pojken. Jag lägger mina läppar mot hans kind, hans panna, mot hans läppar… Känner rent fysiskt den uteblivna varma andedräkten från min son. Han är så vacker. Och han doftar så gott. Så fantastisk gott…
Jag är så stolt så att jag håller på att spricka. Känner mig för en stund hundra procent lycklig.
Orkar inte tänka på framtiden. Vägrar tänka på framtiden. Vill för alltid stanna här och nu med honom, ha kvar honom i min famn. Allt annat är onaturligt. Oviktigt. Hur kan han inte bara sova? Så vacker. Så fullkomlig.
Varje gång jag snuddar vid tanken på att vi snart inte ska vara tillsammans längre, så går jag sönder lite mer. Ångesten och paniken fyller varje millimeter av min kropp. Det gör så ont i mig att jag inte förstår hur jag ska kunna överleva, jag vill bara krypa ur mitt eget skinn.
Den känslan kan fortfarande komma smygandes ibland.

Storasyster får träffa lillebror
Inget blev som det var tänk men faktum kvarstod; Eleonora hade blivit storasyster. Hur blev man storasyster till en död bror, någon man väntat på så länge? Vi visste inte. Återigen kom kloka barnmorskor med råd. De sa att de aldrig upplevt det som negativt att barn fått träffa sitt döda syskon, snarare tvärtom. Hon hade ju väntat lika länge som oss. Längtat.
Beslutet var lätt att fatta, Eleonora skulle självklart få komma och hälsa på. Jag längtade efter henne, att få hålla om henne och se att hon mådde bra. Jag längtade också efter att få visa henne lillebror, kände mig så stolt över Benjamin. Samtidigt var det nervöst. Jag ville inte vara ledsen, inte kunna hålla ihop vilket skulle resultera i att det skulle ta fokus från henne och Benjamin. Deras första och sista möte skulle få bli så fint som det bara kunde bli. Barnmorskorna hade lovat att komma in med saft och kaffe.

Jag och Rickard satt i varsin fåtölj bredvid sängen där Benjamin låg nedbäddad, när morfar och Eleonora knackade på. Ingen av oss hann be dem stiga in, Eleonora slog upp dörren och rusade in till oss.
-Mamma!
Hon kramade mig hårt, lite för ivrigt. Tittade på min mage, som krympt till åtminstone halva storleken, men sa inget. Hon släppte mig och gav Rickard en kram också innan hon sa:
-Var är han, mamma var är han?
Jag tog henne i handen och vi gick fram till sängen, jag klappade Benjamins kind som för att visa henne att ingenting var farligt.
-Åh, vad söt han är, sa hon och klappade honom hon med. Och vilken fin tröja.
Mitt hjärta gick sönder ännu mer, fast jag inte trodde att det var möjligt. Om jag bara vetat där och då hur många fler gånger hjärtat fysiskt skulle göra ont, krossas. Att det skulle komma dagar då jag på riktigt trodde att hjärtat skulle sluta slå för att det gjorde så ont…
Att vi skulle få uppleva Eleonoras syskonkärlek på det sätt vi nu gjorde, var förstås inget vi någonsin kunnat förbereda oss på. Men det var fint och äkta. Och så sorgligt. Inte nog med att vårt barn hade dött, att det även skulle straffa Eleonora som det nu gjorde var obegripligt grymt.

Jag vände mig mot min pappa som kommit dit med Eleonora. Han såg på mig med tårar i ögonen och när jag omfamnade honom brast han i gråt. Jag hade bara sett honom gråta fåtalet gånger tidigare. Den här situationen kändes så overklig och jag visste nog inte riktigt hur jag skulle bete mig… Vi kramades länge och han tycktes aldrig vilja släppa taget. Jag som gråtit floder kunde helt plötsligt inte gråta. Jag gick nog in i något tillstånd där jag bara försökte härda ut, allt blev för mycket. Jag stirrade tomt framför mig och till slut släppte han taget. Jag skämdes för att jag inte grät. Där på sängen låg mitt döda barn och jag grät inte. Jag kände mig så matt och ville för första gången sen vi kom till sjukhuset bara sova… Innan hade jag för avsikt att inte sova en sekund eftersom det skulle ”ta av” min tid men Benjamin, den var ändå för knapp.

Min pappa gick fram till sängen och såg på Benjamin, klappade honom också ömt på kinden. Jag var så stolt. Vår fina son, Eleonoras bror, som vi längtat efter i nio månader.
-Vad fin han är, sa min pappa med darrig röst samtidigt som tårarna rann nedför hans kinder.
-Varför har han så röda läppar, undrade Eleonora. Är det blod? Blöder han?
Jag förklarade att det blev så för att han varit död i några timmar, att läpparna får den färgen då. Hon undrade om hon fick ta på dem. Jag sa att det gick bra. Hon rörde vid Benjamins mun och tittade sen på sin hand, upptäckte att den såg ut precis som innan.
-Hm, konstigt, sa hon och ryckte på axlarna.
Sen rättade hon till täcket omkring honom.
Så kom en av barnmorskorna in med saft och kaffe till oss. Jag kände mig lättad, vi fick något att fokusera på. Kunde låta kaffet tysta munnarna.
Pappa undrade hur jag mådde.
-Okej, ljög jag.
Jag förstod inte hur jag skulle överleva. Frågan var ändå förståelig, tyckte jag. Klart att han frågade hur jag mådde… Vore konstigt annars. Och klart han förstod att jag mådde skit, bara inte riktigt hur illa det var. Hur skulle han kunna förstå det… Hur skulle någon som inte varit i vårt sjukhusrum de senaste timmarna förstå någonting?

Eleonora hittade ett draperi som skärmade av rummets ena del och det var naturligtvis fantastiskt roligt att leka med. Det blev en scen där hon kunde spela teater för oss. Och som hon spelade! Sjukhusrummet fylldes med häxor, prinsessor, trollkarlar och allt möjligt. Hon var mer uppspelt än jag kanske någonsin sett henne, höll igång i ett med undantag för pauser då hon tog en klunk saft eller stoppade om sin bror borta i sängen. Så här i efterhand är jag säker på att hon desperat försökte lätta upp stämningen. Hon gjorde allt för att få mamma och pappa på gott humör, för även om vi inte storgrät där och då så visste hon hur ledsna vi var. Jag försökte verkligen vara med, le och kommentera hennes kreativa teater men det var ansträngande. En annan värld kallade och allt kändes svårt. Det var som om varje sekund som gick tog oss längre och längre bort från Benjamin… Samtidigt som jag bara ville vara med Eleonora och ha henne hos mig, önskade jag att de skulle gå. Min famn skrek efter Benjamin. Nu hade han legat ensam i sängen alldeles för länge. Han borde vara hos mig eller sin pappa men jag vågade inte lyfta upp honom, var så rädd för att bryta ihop inför Eleonora. Det var bäst att hålla distansen. Tänk om det enda minne hon fick med sig från sjukhuset var när mamma satt med hennes döda bror i famnen och grät. Det kunde jag inte riskera.
-Benjamin har blodröda läppar, precis som Snövit. Precis som blod.
-Som snövit, instämde Rickard.
-Åh, jag önskar att jag hade såna fina läppar…
Hon studerar sin lillebror och så drar hon ner filten, vill se hela honom. Hon tar på honom, så fint och försiktigt. Kärleksfullt.
Älskade storasyster.

Jag brukar inte ha problem att prata med min pappa men vet plötsligt inte vad jag ska säga. Allt känns så oviktigt och jag känner mig obekväm, vill helst kliva ur min egen kropp. Jag frågar hur det har gått med Eleonora, om han fick problem när han behövde ta ledigt från jobbet för att ta hand om henne. Han säger att det givetvis inte var något problem. Allt har gått bra med Eleonora, hon är så härlig. Han berättar om när de var och handlade tidigare och att hon hade sagt till kassörskan att de skulle åka och hälsa på hennes döda bror på sjukhuset. Kassörskan hade helt klart verkat behöva det där stora hålet i golvet att försvinna genom…

Att åka ifrån Benjamin
Jag vet inte hur vi klarade det, men på något sätt lyckades vi samla ihop oss och lämna sjukhuset och Benjamin. Med obeslutsamma steg lät jag mig ledas av Rickard ut ur rummet. Benjamin låg kvar där i sin lilla bädd men han var åtminstone inte ensam. Vi hade kommit överens med en av barnmorskorna att hon skulle stanna hos honom när vi gick. Jag kysste honom på pannan, smekte hans kind och berättade hur mycket jag älskade honom, väl medveten om att det kanske var allra sista gången jag gjorde det rent fysiskt. Jag doftade på honom. Älskade Benjamin, vad han doftade gott. Han hade blivit kall nu och värre skulle det bli. Jag försökte slå bort tankarna på var de skulle lägga honom när vi gått. Att vår pojke skulle ligga i en kall frys istället för att vara i en förälderns varma famn var en helt outhärdlig tanke. Jag ville inte lämna honom. Om jag kunde skulle jag stanna där för alltid och ta hand om honom, försäkra mig om att han hade det bra, pussa och krama honom, se till att täcket låg fint. Jag skulle aldrig sluta visa hur mycket jag älskade honom. Och om och om igen skulle jag säga förlåt.
-Förlåt för att jag inte kunde ta hand om dig.

Min kropp hade svikit mig och lika mycket som jag älskade Benjamin hatade jag min egen kropp.
Barnmorskan kom fram till den lilla sängen. Vi sa inget tillvarandra, det var helt tyst i rummet. Hon lade ömt en hand på honom och nickade åt oss. Jag och Rickard såg på vår son en sista gång, innan vi gick.
Vi bara lämnade honom där. Vände honom ryggen och gick.
Tårarna rann längs mina kinder när vi gick mot hissarna som låg precis utanför avdelningen. Där i soffgruppen satt ett föräldrapar som stolt visade upp sin nyfödda för besökare. Så ont det gjorde. Jag försökte att inte titta, borrade in mitt ansikte i Rickards famn och där stod vi och höll om varandra tills hissen kom. Det tog en evighet.
Vi kom ut på parkeringen. Himlen var grå och hängde tung ovanför oss.
Rickard öppnade bildörren och jag satte mig, osmidigt och smärtande som man gör efter att ha genomgått en förlossning. Min blick sökte sig genast till baksätet där bilstolen gapade tom. Där hade Eleonora suttit fem år tidigare och nu var det Benjamins tur. Det skulle ha varit Benjamins tur.

Jag tänkte tillbaka på hur det hade varit när vi åkte hem med Eleonora. Så förväntansfulla vi var… Pirriga och nervösa på samma gång. Redan den gången förstod jag hur stort det var att åka hem med sitt barn, så mäktigt. Ändå fick det helt andra proportioner nu, hur kunde jag förstå någonting förra gången, tänkte jag.
Jag kände hur jag blev mindre och mindre för varje meter bilen rullade bort från sjukhuset. Jag var rädd. Kunde inte låta bli att tänka på vad de gjorde just i denna sekund. Hade de hunnit lägga honom i frysen än? Skulle vi åka tillbaka? Vi kunde stanna några dagar till, det hade de sagt att vi fick. Vi hade nog förhastat oss, inte var det normalt att åka hem efter bara tretton timmar med sin son. Jag ångrade mig, ville tillbaka.
När vi kommit ungefär halvvägs säger jag till Rickard:
-Vi kan åka tillbaka.
Han säger inget. Funderar kanske på samma sak.
-De sa att vi fick stanna så länge vi ville…
-Fast du vet hur fort det kommer gå… det händer för mycket med honom. Jag vill ha kvar den fina bild av honom som vi har nu.
-Mm…
Jag visste ju att det var det mest logiska, men hjärtat sa något helt annat.
-Det är så jag vill minnas honom och det tror jag att du också vill, sa han och tog min hand.
-Det är det, svarade jag gråtandes.

Jag kramade hans hand tillbaka och det gjorde så ont i mig. Allt var fel. Aldrig i mitt liv att jag någonsin upplevt en liknande känsla, att något jag gjorde var så oerhört fel. Totalt förbjudet. Hur kunde det här hända? Vi hade inte fått några svar på vad som kunde ha gått fel, varför han dog. Allt hade sett normalt ut, han hade sett helt normal ut. Förlossningen hade varit normal, bortsett från det avseendet att allt var fel… men ur medicinsk synpunkt hade allt fortlöpt precis som det skulle. Jag mådde fysiskt bra, bortsett från ett par stygn, ond svanskota och muskelvärk här och var, som träningsvärk. Brösten ömmade och var mjölkfyllda, redo att försörja ett barn. Mitt barn. Jag hade fått med mig piller för att stoppa mjölkproduktionen, skulle äta dem i två veckor. Det kändes också fel. Allt var fel. Det skulle visa sig att jag behövde trippla kurer av den där medicinen, min kropp var helt obeveklig när det gällde att försörja mitt barn.

Hemkomsten
Det var en vemodig känsla att komma hem till lägenheten där något så tydligt fattades. Liv. Inte bara för att Eleonora inte var där… Allt kändes fel, nästan som om det inte längre var vårt hem. Senast vi befunnit oss där hade Benjamin varit med. Magen var borta. Han likaså.
Rickard släppte väskan på hallgolvet och sucken drunknade i dunsen.
-Jaha…
-Jaha, svarade jag och såg på honom, oförmögen till vettigare konversation.
Jaha’s sammanfattade allt och inget.
Jag stirrade på den nyinköpta barnvagnen som stod i hallen innan min blick förflyttades till skötbordet, även det nytt. Bara dagar innan hade vi ställt dit både vagnen och skötbordet. I sovrummet stod spjälsängen som Rickard monterat ihop tre dagar tidigare. Vi hade väntat in i det sista. Den stod bredvid min sida av sängen, nybäddad och välkomnande.
Vi stod kvar i hallen, osäkra på vad vi skulle göra. Vi hade bestämt med min pappa att han skulle komma över med Eleonora under morgondagen för vi visste inte hur länge vi skulle bli kvar på sjukhuset. Som vi längtade efter henne, behövde henne mer än någonsin…
Klockan var snart halv åtta och det var ljust ute. Vi la oss rastlöst på soffan och slog på tv:n. Jag kommer inte ihåg vilka program det var som visades men jag minns att vartenda ett av dem påminde om Benjamin. Alla handlade de om honom.
Jag grät tyst. Tårarna rann hejdlöst ner för kinderna. Rickard vände sig mot mig, tog min hand.
-Jag kan inte förstå att han dog, snyftade jag.
-Jag vet… inte jag heller.
Han såg på mig. Ögonen som speglade avgrundsdjup sorg, ansiktsdragen som plötsligt såg slitna ut. Det var inte bara jag som genomgått en lång förlossning, inte bara jag som förlorat en son. Båda stod vi frågande till hur livet skulle fortsätta, hur det kunde fortsätta? Vad gjorde vi nu?

Rickard var den som tvingades vara stark. Han hade tagit hand om mig på sjukhuset, försökt att inte visa hur orolig han var för mig… Han var den som fick mig att till slut lämna sjukhuset, ledde mig till bilen, där bilbarnstolen gapat tom. Om inte han visat lite beslutsamhet, vem skulle då gjort det? Jag var oförmögen till det.
Jag kunde se i hans blick att han fortfarande axlade det ansvaret, han hade inte släppt mig, inte tillåtit sig att falla ner i det där hålet där endast död och förtvivlan fanns.
-Ska jag aldrig mer få hålla honom? Jag saknar honom så.
Rickard la sina armar om mig och kramade, hårt.
-Jag med. Jag med…
Nu snyftade jag högt, grät utan att hålla tillbaka något.
-Snälla kan vi inte åka dit igen? Jag måste få hålla honom. Han kan inte ligga där i frysen!
Jag hörde paniken i min röst, desperationen.
-Vi väntar några dagar, som vi sa. Jag tror inte att det någonsin går över, den här känslan… Vi kommer alltid att vilja hålla honom mer. Det kommer bara kännas ännu värre att behöva lämna honom en gång till. Att åka därifrån igen.
Jag beundrar honom för att han lyckades vara så klarsynt och konsekvent, den förnuftiga av oss när hjärtat skrek något helt annat.
Nu grät han också. Jag kunde inte göra så här mot honom, han hade lidit tillräckligt. Och han hade rätt… Hur skulle vi kunna åka ifrån honom en gång till? Det skulle vi aldrig klara.

Jag gav honom en son men ändå inte. Om jag kunde krypa ur min egen kropp skulle jag göra det. Denna jävla värdelösa kropp som dödat vårt barn. Skulle jag bli tvungen att leva med den, i den, för resten av mitt liv? Tanken på det kändes outhärdlig och föraktet mot mig själv tog fäste på riktigt… Vad hade jag gjort som gjorde att det blev så här? Hur kunde han bara dö? I magen var barn trygga, han var ju färdig… Och vi var redo, Eleonora var redo för sin lillebror. Vad hade hon nu? Ledsna föräldrar, som inte själva förstod hur de skulle kunna gå vidare i livet. Trots tvivlet och det avgrundsdjupa mörker som omslöt oss, visste vi ändå att Eleonora var den som skulle få oss att kämpa. Hon och vår kärlek till varandra. Vi skulle klara det här, vi bara måste tro på att vi skulle fixa det här.
Timmarna gick och Rickard beslöt att vi behövde ha mat i oss. Utan honom hade jag svultit. Min syster hade varit och lämnat mat i kylen och Rickard värmde varsin portion lasagne åt oss. Jag petade i maten och fick i mig lite grann.
De kommande nätterna hade vi tv:n på, Forest Gump höll oss sällskap.
Begravningen.
Så var dagen till slut här. Dagen som vi hade väntat på och förfasat oss över i en hel månad. Då vi skulle ta vårt slutliga farväl av Benjamin. Vad fanns kvar att göra efter den dagen?
Inget.
Inget att vänta på. Inget att fokusera på. Inga beslut som skulle fattas angående Benjamin. Jag kunde inte längre fundera på om jag skulle vilja se Benjamin igen. Dagen då vi lämnade kvar honom på BB så bestämde vi oss för att vi inte skulle se honom igen. Vi skulle bevara minnet av vår fina, vackra Benjamin så som vi senast hade sett honom. Vi vågade inte riskera att se honom när det gått för lång tid. Men det var inte ett lätt beslut… Den tvekan och osäkerhet jag stundtals kände inför det beslutet hade jag inte väntat mig. Hela mitt hjärta och hela min kropp bara skrek mer och mer efter att få se honom en sista gång. Att få hålla honom igen. Att få ta hand om honom och se att han såg fin ut. Efter den här dagen kunde jag inte längre fundera på om jag hade fattat rätt beslut. Eller jo, fundera kunde jag ju, gjorde knappt annat. Men jag kunde inte längre ångra mig. Det skulle aldrig igen finnas en chans att få ha min pojke i famnen. Jag försökte tänka logiskt. Att det nu bara var en kropp och att hans själ redan lämnat oss. Ändå… Hur skulle det kännas om jag fick hålla honom en gång till? Bara en sista gång. Skulle min längtan och mitt behov minska? Helt säkert inte, vet jag nu. Så här i efterhand känns det både bra och dåligt att jag stod fast vid mitt beslut att inte se Benjamin igen, eller rättare sagt att Rickard fick mig att stå fast vid det. Jag pratade med kuratorn om min ångest över att inte ha besökt Benjamin igen och hon tyckte att vi fattat rätt beslut, att minnet av vår pojke fick förbli fint. En sådan oerhörd lättnad jag kände efter att ha pratat med henne! Hon om någon visste vad hon pratade om.

Jag, Rickard och Eleonora gick tillsammans till blombutiken på Fältan och hämtade kransen och handblommorna som vi hade beställt två dagar innan. Eleonora valde självklart en rosa ros. Jag och Rickard tog varsin blodröd. När vi kom hem igen så var det ytterligare ett par timmar kvar innan vi skulle bege oss av mot Djurgården och Djurgårdskyrkan. Eleonora lekte på sitt rum, Rickard satt lite vid datorn samt strök våra kläder som vi skulle ha på oss. Själv målade jag omsorgsfullt naglarna och satte upp spolar i håret. Det kändes viktigt att vara en fin mamma till Benjamin vid vårt avsked. Dagen innan hade jag skrivit ett brev till honom som jag skulle skicka med. Jag hade inte riktigt skrivit klart så jag satte mig och gjorde det. Jag skrev och skrev och skrev… tills jag kom fram till att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Jag minns att det var väldigt svårt att avsluta brevet, nästintill omöjligt. Det fanns ju så mycket jag ville säga och berätta för honom.

Jag skrev inte särskilt mycket om mig själv, i stort sett ingenting. Jag tänkte att han redan kände mig väldigt väl. Jag berättade däremot mycket om hans fantastiska pappa och hans alldeles bedårande storasyster. Det fanns för mycket att berätta för att i ord kunna skriva ner det i ett enda brev. Att klockan tickade på och att det närmade sig att åka hemifrån var det som till slut fick mig att lägga ifrån mig pennan och klistra igen kuvertet. Vi hade även lite gåvor som vi ville skicka med honom på färden. Jag lade med en Kentskiva (Röd Sol) som vi hade lyssnat friskt på hela sommaren. För bara några veckor sedan hade vi varit på en konsert med dem och Benjamin hade varit alldeles vild i magen. Jag la också med ett fotografi på mig, Rickard och Eleonora. Om Eleonora hade fått bestämma så hade hon skickat med hur mycket saker som helst. Hon ville skicka med sina finaste favoritgosedjur som jag visste att hon skulle sakna väldigt mycket. Jag lyckades övertala henne till att skicka med en fin Musse Pigg och en panda. Hon ritade även en teckning till Benjamin där hon skrev hans namn och ordet ”kärlek”. Hon blev inte helt nöjd med den första teckningen, sa att den inte blev tillräckligt fin så hon ritade en ny. I sista stund kom hon på att han måste ju även ha leksaker med sig. Jag sa att det gick bra att hon skickade med något litet. Hon gick in på sitt rum för att leta. Efter en stund kom hon ut och sa att det inte var någon bra idé att hon skickade med något litet eftersom bebisar kunde sätta små leksaker i halsen. Jag tyckte att det nog gick bra ändå men hon gav sig inte och kom istället ut med ett klosspussel. Hon förklarade att de stora klossarna även var bebisleksaker och att Benjamin nu kunde bygga med dem uppe i himlen. Det blev perfekt, tyckte jag! Hon hade även ett brythjärta i en kedja runt halsen. Den andra halvan hade Benjamin runt sin hals.

Rickard skickade med en golfboll. Det var inte vilken golfboll som helst utan golfbollen från hans bästa runda. Golfbollen hade nr 4 och symboliserade oss fyra i familjen. Eleonora påpekade att vi inte alls var fyra stycken. Nu hade vi minsann glömt bort Maximus, vår katt. Rickard skickade även med två guldmynt att ha på färden och en liten flaska Cava.
Vädret var vackert denna dag. Inte alls som dagen då han förlöstes. Den dagen var det grått, mörkt och regnigt. Det kändes bra att han skulle få en klar himmel på sin färd.

Väl framme i kyrkan tog prästen Pär emot oss. Han sa att de hade gjort jättefint där inne. Han hade även pratat med chefsbarnmorskan Gudrun på BB som hade en hälsning till oss. Hon sa att Benjamin hade på sig de kläder som vi ville och att hon hade satt på honom brythjärtat som han och Eleonora hade fått dela på. Hon ville också att vi skulle veta att han fortfarande såg väldigt fin ut. Han hade rosiga kinder än.

Vi steg in i kyrkan. Så fort jag såg den lilla vita kistan brast det för mig. Den var så mycket mindre än jag hade kunnat föreställa mig. Jag kunde bara inte förstå att vår lilla pojke låg där i. Vi gick fram till kistan och de hade verkligen gjort det väldigt vackert. Våra familjer hade skickat vackra blommor som låg runt kistan som stod på ett litet bord/altare. Fyra stycken stolar stod placerade precis framme vid kistan. Vi lade upp vår krans på kistan. Det var en vacker liten barnkrans av rosa rosor och blå blommor. Vi ställde även upp ett fotografi på vår pojke framför kistan. När vi satte oss ner såg Eleonora på mig och undrade varför jag grät. Jag sa att jag var ledsen för att jag saknade Benjamin varvid hon svarade:
-Men mamma, han är ju här. Han ligger ju precis där, i kistan!
Gråtande och leende på samma gång gjorde jag ett nytt försök att förklara varför jag grät. Jag sa att jag så gärna hade velat att Benjamin skulle ha fått leva och vara tillsammans med oss. Hon sa att det ville hon också.
Musik började spelas, musik som vi själva hade valt. Det första stycket var ’Air’ av Bach och Melodi nummer två var ’Det gåtfulla folket’ av Olle Adolphsson. Efter det tog Pär vid och sa några fina ord. Helt ärligt så minns jag inte riktigt vad han sa. Jag vet bara att jag tyckte om det han sa. Han nämnde Benjamin vid namn flera gånger. Jag hade bestämt att jag skulle läsa en dikt för Benjamin och det skulle vara i slutet av ceremonin. Jag tror att det var det som fick mig att hålla ihop någorlunda hela vägen. Jag behövde ha en uppgift att fokusera på.
’Ängeln i rummet’ av Eva Dahlgren spelades och det var fint.
Bredvid kistan låg en liten skulptur som föreställde ett litet barn som vilade i en hand. När Eleonora började bli lite ofokuserad frågade Pär om hon kunde ta hand om skulpturen en liten stund. Hon nickade förtroendeingivande och tog emot den. Efter musiken frågade Pär Eleonora vad hon tyckte om barnet som vilade i handen. Han frågade om barnet såg tryggt ut? Såg det ut att sova? Eller låg det bara och funderade? Eleonora svarade:
-Jag tycker att bebisen ser död ut.

Vårt nästa stycke musik som vi hade valt var ’The lonely Shepherd’ av Georghe Zamfir. Ett stycke som vi alltid har tyckt mycket om ändå sedan vi såg Kill Bill för några år sedan. Några dagar efter att vi kommit hem från BB och vi satt vid frukosten, så tyckte Eleonora att Rickard skulle sätta på någon bra musik. Det här var låten som han valde. Kanske inte det smartaste val han gjort enligt mig då det är en väldigt sorglig melodi. Jag gick in i sovrummet, stängde dörren om mig och grät i kudden. Efteråt skrattade vi lite åt det. Han höll med om att det kanske inte var det smartaste musikvalet… Således kommer vi alltid förknippa ’The lonely shepherd’ med Benjamin så det kändes som ett ganska självklart val av musik på begravningen.
Efter själva överlämningen av Benjamin och välsignelsen, som var oerhört jobbig, var det dags för mig att läsa min dikt. Jag hade hittat en psalm på nätet som jag tyckte väldigt mycket om. Det var inte särskilt lätt att hitta psalmer som passade när små barn dött, det är inte meningen att små barn ska dö. Det gick över min förväntan att läsa dikten och på något sätt kändes det som att den nådde fram till Benjamin. Det var verkligen för honom och ingen annan som jag läste. Vid det ögonblicket var han inte en hjälplös liten bebis som inte fick leva. Han var min son som hörde och förstod innebörden av varje ord som lämnade min mun.
Psalm 906, Psalmer i 2000-talet
Alltför omöjligt att fånga
Alltför omöjlig att fånga, alltför kort och underbar, själva kärleken och skapelsen var budskapet du bar. Som en vindil genom luften, som en fjäril flyger bort, som en viskning hörs bland bergen blev ditt liv här alltför kort.
Som ett solsken genom mörkret, som en saga kom och gick, som en gryning ovan molnen var den enda tid du fick; det kom änglar dig till mötes, tyst togs andan ur ditt bröst, under tusen fåglars stämmor gjordes sommaren till höst.
Som en havsbris över ytan, som en smekning på min kind, som ett månsken genom natten var ditt liv här som en vind: alltför omöjlig att fånga, alltför kort och underbar, själva kärleken och skapelsen var budskapet du bar

Nu plockade vi fram gåvorna vi hade med oss och la dem på kistan. Eleonora visade sin teckning för Pär. Hon var så duktig och fin i kyrkan. Hon klappade mycket på kistan och pratade med Benjamin. Rickard hade också med sig en dikt som han ville läsa.
När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist
och så fruktansvärt tom.
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor som brutits för tidigt
får komma och fortsätta
växa och dofta och leva…
Inte kan väl den blomman
förvandlas till stoft
som av himlen har fått
både färger och doft?
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en kärlek som allt kan förklara:
att den som har gjort
den blomman en gång
nu vill ha den tillbaks
för han kan inte mer
vara utan den bara…
Rickard hade väldigt svårt för att läsa dikten och mitt i all gråt och alla tårar så lättade Eleonora upp stämningen på sitt lilla sätt genom att säga:
-Men pappa sluta gråt! Det går mycket lättare att prata om man inte gråter. Jag hör ju inte vad du säger annars. Mamma slutade ju att gråta och då gick det ju bra!
Hon lät verkligen uppmuntrande! Det är ju fantastiskt hur barn kan resonera som de allra mest logiska i besvärliga och jobbiga situationer…
Rickard läste klart dikten och sen log han och sa att han även hade en lite roligare text med sig. Eleonora jublade och såg förväntansfull ut.

Champagneänkan madame ”Lily” Bollinger
”Jag dricker champagne när jag är glad och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det i enrum. I sällskap tycker jag det är obligatoriskt. Jag smuttar lite på det om jag inte är hungrig och dricker det om jag är hungrig. Annars rör jag det inte – om jag inte är törstig förstås.”
Eleonora tyckte om texten och bad sen Rickard lite senare under dagen att berätta den där roliga dikten en gång till…
De sista styckena musik spelades. Det var musik ur filmen Gladiatorn som vi båda älskar.
‘Elysium’
‘Honor Him’
‘Now we are free’
Det var dags för vårt slutgiltiga farväl. Vi la våra rosor på kistan och sa våra sista ord. Det var så oerhört svårt att uttala orden. Jag viskade farväl till vår son och sa att jag skulle älska honom för evigt. Att lämna kvar Benjamin och själv gå kändes än en gång fruktansvärt. Det var samma känsla som när vi åkte från BB. Skillnaden var att vi ändå hade förberett oss på den här stunden i en månad. Så mycket man nu kunde förbereda sig för något sådant.
Vi växlade några ord med Pär utanför kyrksalen, vi kramades och sen så gick vi. Vi hade bestämt att vi skulle tillbringa resten av dagen på Djurgården vilket vi också gjorde. Vi promenerade längst vattnet och lät Eleonora springa av sig. Vi fikade och promenerade lite till. Vi gick till Ulla Winbladh och åt middag. Vi satt ute eftersom vädret fortfarande var fint. Det var en fin dag och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Det hade jag aldrig trott innan, men vi var så oerhört nöjda med begravningen. Den blev vackrare än vi kunnat föreställa oss och jag tror att både jag och Rickard var lite lättade att det äntligen var över.
Efter middagen gick vi hem. Eleonora var trött och gick och la sig så fort vi kom innanför dörren. Jag och Rickard satte fram ett fotografi av Benjamin och tände ett ljus för honom. Vi satte även på musiken från ceremonin och öppnade en flaska Champagne. Vi pratade, grät och tittade på fotboll tills timmen var sen. Klumpen som så länge funnits i min mage hade lösts upp vid dagens slut. Begravningen var så fin. Det blev vår egna lilla fina stund och vi klarade av det. Vi klarade tillsammans av ännu en sak som vi en månad tidigare aldrig hade trott att vi skulle behöva vara med om.

2011-08-17

Obduktionssvar
När vi nästan exakt en månad efter Benjamins stilla födelse åkte till sjukhuset för att träffa läkaren som varit ansvarig under förlossningen, var jag förväntansfull. Att påstå något annat vore lögn. Sen dagen han föddes hade jag intalat mig själv att det bästa var om de inte hittade några fel under obduktionen. Jag ville att Benjamin skulle vara lika frisk som han såg ut. Jag hoppades såklart även att jag skulle vara frisk, så att en eventuell nästa graviditet inte skulle innebära förhöjda risker av något slag. Men jag hade märkt att ju oftare jag tänkte dessa tankar, och till och med sa det till andra, desto mer falskt klingade orden. Jag ville visst att de skulle finna fel, hitta orsaken till det värsta som hänt oss. Jag kunde inte i min vildaste fantasi förlika mig med att inte få veta varför han dött. Hur skulle vi kunna gå genom livet utan att veta vad som hände? Bara tanken på det fick mig att vilja krypa ur mitt skinn…igen. Den känslan började kännas alltför van och närvarande.
På vägen dit försökte jag ändå intala mig själv att det var bäst att vi inget fick veta. Jag mådde illa och var fruktansvärt nervös. Jag kunde inte sluta tänka på att de hade skurit i vår pojke… Jag kände nästan ett hat mot dem. Att hatet var obefogat, var jag fullt medveten om, men jag kunde inte bli av med bilderna av hur obduktionen måste ha gått till. Att de sett på vår Benjamin som ett medicinskt objekt var självklart. Hur kunde man annars ta sig an en sådan uppgift? I dag, många år senare, är jag tacksam för att det finns de som så professionellt klarar av att obducera en liten människa. En bebis. Men just då var det svårt att känna något som kändes vettigt… Nu i efterhand kan jag nästan tänka att jag skulle vilja tacka dem men det skulle såklart aldrig gå. Otänkbart att skaka den hand som satt en skalpell i mitt barn. I mitt döda barn. Fortfarande dessa känslostormar bortom all logik och alla ”fula” tankar som inte går att bli kvitt. Ska de för evigt finnas där för att plåga mig? Med tiden har de mattats av, tankarna, men jag har svårt att föreställa mig att de helt kommer att försvinna. Tid tar bort udden av mycket men vissa saker är för evigt inristade i ens inre…

Vi kom in på BB och jag bröt samman direkt. Jag kan än i dag minnas den överväldigande anspänningen i vissa saker vi var tvungna att göra i samband med Benjamins död. Nervositeten, huvudvärken och tröttheten. Den minimala sträckan till tårarna.
Att komma tillbaka dit, drygt en månad efter förlossningen var hemskt. I väntrummet satt höggravida kvinnor, eller mammor och pappor som var på återbesök med sina små. Vi hörde inte längre hemma där. Speciellt inte jag, var varken gravid eller hade en bebis med mig. Jag var trasig inifrån och ut. Och tjock. Kan tyckas banalt att jag brydde mig om en sådan sak som vikt, men när andras blickar landade på min kropp hatade jag mig själv om möjligt ännu mer. De allra flesta måste trott att jag var gravid. Varför skulle jag annars sitta på BB Stockholm med alla mina extrakilon?

Tack och lov behövde vi inte sitta i väntrummet särskilt länge innan läkaren kallade in oss. Jag började gråta igen när jag såg henne. Hon var en av dem vi delat Benjamin med. Hon skulle för alltid vara en del av vår historia.
Hon frågade hur det var med oss, om vi klarade av vår nya tillvaro. Fick vi den hjälp vi behövde? Tyckte vi att det fungerade bra med kuratorn? Vi tyckte att det gjorde det väl… Fortfarande var vi så nya och osäkra i allt det här och den där första tiden var som ett stort svart hål som vi inte visste hur vi skulle ta oss upp från. Vi försökte fortfarande förstå att vi aldrig mer skulle få se vår son, aldrig mer hålla i honom…
Vi pratade om begravningen och om hur den hade varit. Det var bara två dagar sedan och den låg fortfarande färskt i minnet, nästan som att vi kom direkt därifrån. Vi kände oss nog lite lättade, både jag och Rickard. Vi hade klarat av det också och det kändes skönt att få berätta.
Läkaren undrade också hur det var med mig, rent fysiskt. Jag berättade om den besvärande bristningen som aldrig tycktes vilja ge med sig, men att det äntligen kändes bättre nu. Foglossningen var fortfarande jobbig och jag undrade hur lång tid det skulle ta innan den gick tillbaka helt. Hon hade sett i min journal att jag varit tvungen att åka in till kvinnomottagningen en lördag, redan en vecka efter förlossningen, då jag fått tilltagande smärtor i magen. Att genomgå en gynundersökning så kort efter, hade varit allt annat än roligt, men det hade visat sig att jag hade en infektion i livmodern och behövde antibiotika. Jag passade även på att fråga hur länge jag skulle ha mjölk i brösten. Jag använde fortfarande inlägg i bh:n eftersom det annars läckte igenom. Hon tyckte att mjölkproduktionen borde ha upphört för längesen och hon skrev ut en andra dos av medicin som skulle avstanna det hela, tredje om man räknade tabletterna jag fått redan direkt efter förlossningen. Hon sa att normalt sett försvann mjölken efter bara någon vecka men min kropp envist fortsatt att producera mat.

Det blev tyst i rummet och hon såg allvarsamt på oss. Det var dags. Domen. Vad jag hade gjort för fel.
-Vi har fått obduktionssvaren…
-Okej, svarade Rickard och kramade samtidigt min hand.
Jag fick inte fram ett ord, kämpade med att inte sluta andas. Rummet tycktes krympa och jag kände mig yr, illamående igen och magen var i uppror. Jag visste redan nu att jag skulle vara helt slut efter det här besöket, totalt uttömd på energi. Vilja sova men inte kunna.
-Det är så här, att vi inte har fått reda på något nytt. Vi vet inte varför Benjamin dog. Och det är både bra och dåligt.
Hon såg på oss. Jag tyckte mig se tårar skymta i hennes ögon. På mig rann de hejdlöst. Hon tog några pappersservetter från skrivbordet och räckte mig.
-Tack, fick jag fram med darrande stämma.
-Det är bra i det avseendet att allt ser normalt ut om så är fallet att ni skulle vilja bli gravida på nytt. Det finns ingen anledning att tro att det inte skulle gå bra nästa gång. Statistiskt sett är det väldigt osannolikt att detta skulle hända igen.
Jag såg noll tröst i det. Benjamin hade dött. I Sverige föds det cirka 100 000 barn varje år. Fyra till femhundra stycken av dem dör i mammans mage, från graviditetsvecka tjugotvå och framåt. Benjamin hade dött i vecka 40.
-Så, vi vet inte varför han dog, fortsatte hon. Han var ju välväxt och välskapt, precis som han verkade. Och inget under graviditeten indikerade på att han inte skulle ha mått bra. Benjamin dog i plötslig spädbarnsdöd, fast det skedde i magen i fullgången graviditet.
Jag stirrade rakt framför mig, kunde inte förmå mig att se på henne. Tårarna rann och jag torkade bort dem gång på gång. Det här kunde inte vara sant. De hade förgäves skurit i vår pojke. Att någon hade skurit i vår alldeles perfekta och vackra pojke helt i onödan var nästan outhärdligt. Hur kunde vi göra så mot Benjamin?
-Men han kan inte bara dö, snyftade jag. Det går inte… Något måste de ha sett.
-Linda, det här hade du eller någon annan omöjligt kunnat förutse. Det bara hände. Förstår du det? Förstår du att det inte är ditt fel?
Hon försökte fånga min blick. Jag kunde inte möta hennes, och jag kunde inte säga att jag förstod. Inte ens nicka. Jag förstod inte. Bebisar dog inte bara. De var trygga i mammans mage. Jag vägrade förstå.
Rickard höll om mig. Han grät också. Jag visste inte då om han var lättad över resultatet eller om han var lika förtvivlad som jag kände mig. Till slut samlade jag mig en aning.
-Men om du ska gissa, vad tror du hände då?
Jag ville inte ge mig, behövde svar. Hon måste ha förstått hur desperat jag var för hon gav mig faktiskt något slags svar, trots att jag förstod att läkare ogärna spekulerade.
-Han hade navelsträngen två varv runt halsen och visst kan det ha varit så att det var det som ströp syretillförseln… Men det kan man omöjligt avgöra, om det var så. Det syns inte på en obduktion. Det kan även ha bildats en propp någonstans som gjorde att syretillförseln ströps. Men även det kan vara svårt att upptäcka.
Jag nickade, aningen tillfreds över att få något att gripa efter. Bebisar dog inte bara. Och ingen skulle ha skurit i vår pojke utan att finna svar.
-Och det går aldrig att utesluta att det var så men det var åtminstone inget man kunde se under obduktionen. Därför blir hans död oförklarlig, precis som plötslig spädbarnsdöd. Det händer inte ofta men det händer ibland.
Det hände oss.

Den nya vardagen
Jag gjorde mitt bästa för att få dagarna att gå. Förutom kuratorssamtal, samtalsgrupper, Eleonora-tid och umgänge med min syster och lilla systerdotter så skrev jag. Mycket. Det var det enda som verkligen fick tiden att gå, på riktigt. Framför datorn kunde tid förflyta utan att jag tänkte på mitt eget liv. Till en början skrev jag texter om mina egna erfarenheter och vissa av dem delade jag med familj och vänner. Det blev ett sätt att bjuda in dem till mig, till min sorg. Jag fick bara positiva reaktioner, de runt omkring mig uppskattade verkligen att jag delade med mig. Jag förstår att det måste ha varit svårt för omgivningen att bemöta mig och var så oerhört tacksam för de som pratade med mig, som bara sa någonting. Bekräftade Benjamin. Tystnad gjorde alltid allra ondast… Ibland valde jag den, för andra, enkla vägen. Jag höll mig undan, var för mig själv.

Så småningom blev mina texter något annat och en handling började ta form. Det var skönt att få kasta sig in i andra människors liv! Vissa av dem hade en bra mycket trassligare tillvaro än jag själv… Senare, efter några månader, kände jag att en förändring behövdes, jag kunde inte bara sitta hemma och isolera mig från andra, leva mitt liv genom texter. Så jag beslöt mig för att åka iväg på en skrivarkurs på en ö i Öresund. Det sociala kändes väldigt nervöst då jag fortfarande var långt ifrån mitt forna jag. Vi var en grupp om sex kvinnor som älskade att skriva och de dagarna förändrade mig, på ett bra sätt. Lite av mitt gamla självförtroende återvände och jag bestämde mig för att skriva klart min roman. Det gjorde jag också under de kommande åren och en dag antog ett förlag mitt manus och gav ut det som bok. I skrivande stund är det fyra månader sedan bokreleasen och jag börjar så smått förstå att alla de där terapitimmarna framför datorn faktiskt blev en bok. Kärlek Tjockare Än Blod är en roman som stundtals speglar min egen verklighet och jag tror att många kan känna igen sig i min historia. Jag har alltid älskat att skriva och att en dag skriva en hel roman, som dessutom blir utgiven, har länge varit en dröm –något jag skulle försöka uppnå senare i livet. Men faktum är att utan min dyrköpta erfarenhet hade boken aldrig blivit till, och det är ytterligare en sak jag har att tacka Benjamin för. Fem kronor för varje såld bok går oavkortat till Spädbarnsfonden. Jag hoppas såklart att den säljer massor!
Såklart var det inte bara mitt skrivande som fick livet att fortsätta. Eleonora, vår dotter, var en stor del i att vi pratade så mycket hemma som vi gjorde. Hon accepterade ingen tystnad för att det var för jobbigt att prata om, utan gjorde det till en naturlig del av vår vardag och vårt liv. Vi sa vad vi tänkte och kände. Jag kan verkligen förstå att det blir tyst, att man inte orkar prata och att det kan vara en ”bekväm” lösning för att bara överleva. Dessvärre är den nog i de allra flesta fall kortsiktig och jag tror att det kommer ikapp en förr eller senare. Jag tror att ju mer vi pratade om Benjamin desto mer kunde vi på riktigt ta in vad som hänt… Alla jobbiga samtal var starkt kopplade till insikt. Varje morgon var vi tvungna att vakna och inse att mardrömmen inte var någon mardröm utan vår verklighet. Vårt nya liv.
Benjamin är död och han kommer aldrig tillbaka.

/Linda Gabrielsson 2017-09-14

Kontakta oss

Skicka oss gärna ett e-mail så svarar vi så fort vi kan! Varma hälsningar Spädbarnsfonden

Not readable? Change text.
0

Start typing and press Enter to search