emma3Text: Emelie Simmons

Marianne Karlsson och hennes man Mikael kör in i på 30-vägen i fiskebyn Grisslehamn. Himlen är alldeles svart och åskan mullrar. Kabrak säger det och regnet vräker ner. Ålands havs vågor slår mot klipporna ute vid Albert Engströms ateljé.
Paret har precis varit inne på Danderyds sjukhus och fått veta att den lilla flickan som ligger i Mariannes mage är död. Nu väntar en natt hemma innan de återvänder till BB för att sätta igång förlossningen. Åttaåriga sonen Andreas är hemma med farfar.

– Det kändes som jag var ett med naturen den kvällen. Jag har aldrig varit med om ett liknande åskväder någonsin, säger Marianne.

– Två samtal ringde jag och det var till min kollega och till min mamma.
Marianne var ju tvungen. Datorn på jobbet var inte avstängd och alla papper låg framme på skrivbordet. Hon skulle ju bara på en rutinkontroll i vecka 38 på mödravården. Till sonen Andreas sa de bara som det var, att den lillasyster han skulle fått var död. Inga krusiduller.

Marianne, 43 år, sitter i det nybyggda köket med den segelbåtsprydda kaffekoppen framför sig. Genom vinkelfönstret skymtar en faluröd rustik sjöbod med utsikt över Ornefjärden. Även om det var snart åtta år sedan Emma dog minns Marianne både känslor och tankar. Hon tar god tid på sig innan hon berättar hur det var att åka in till Danderyds sjukhus den dagen då barnmorskan på mödravården i Hallstavik inte hittade några hjärtljud.

– Jag var väldigt förvirrad när vi åkte in för att ta reda på vad som var fel. Jag kände rörelse varje dag och min flicka var ett livligt barn.
I undersökningsrummet på Danderyd upplevde Marianne att det stod personal uppradad längs med hela väggen, men hon förstod inte vilka de var eller varför de var där. Läkaren började leta efter hjärtljud.
Det var knäpptyst i rummet, ingen sa något och maken Mikael frågade tillslut vad som hände. Läkaren gav beskedet att Emma var död och Marianne bröt ihop. Hon är kritisk till det sätt läkaren förmedlade dödsbeskedet, för det var både diffust och känslokallt.

– Det finns inga hjärtljud och därför finns det inga hjärtljud, var svaret jag fick av läkaren. Jag förstod inte något av det han sa. Jag hade behövt höra varför jag skulle undersökas, berättar Marianne.
Barnmorskorna visade däremot empati och hjälpte Marianne genom förlossningen. När flickan som fick namnet Emma var född lades hon i en av sjukhusets babykorgar, inlindad i ett vitt lakan.

– Jag minns att jag inte ville nudda henne, jag hade aldrig sett en död människa förut.
På natten fick personalen rulla iväg Emma till ett annat rum. Marianne minns inte om hon hade Emma i famnen eller inte.
Hon reser sig upp från köksstolen, går till köksbänken och tar fram en minnesbok gjord av naturmaterial i gröna och bruna färger. Marianne köpte den på parets jorden runt- resa långt innan Emma föddes. Marianne skjuter undan kaffekoppen och lägger boken på köksbordet, bläddrar försiktigt, låter handen stanna vid första sidan. Där på ett nästan transparent tunt vitt papper står Emmas namn och födelsedatum 14 augusti 2008 omsorgsfullt handskrivet med svart kalligrafipenna. På nästa sida finns en runa utklippt ur Norrtälje tidning med en nallebjörn som symbol, texten skrev pappa Mikael tillägnad sin dotter.

– Vi ville att folk skulle veta att Emma dött, de närmsta visste såklart. Ryktet gick snabbt på byn, säger Marianne.
Den enda blomsteraffären på ön fick mycket att göra under en tid. Kort och blommor strömmade in från alla möjliga människor.

Hon byter blad i boken, och där finns ett svartvitt foto på Emma där hon ligger i babykorgen på BB, nedbäddad i ett vitt lakan.

– Emma var väldigt lik mig. Hon hade otroligt röda läppar, nästan som läppstift. Titta här vilka små lockar, säger Marianne och låter ena fingret långsamt nästan som en smekning följa lockarnas cirklar på fotot.

De andra bilderna i boken är Emmas fot – och handavtryck, foton på en höggravid Marianne och från minnesceremonin på Väddö kyrkogård.

Efter några veckors sjukskrivning från sommarjobbet valde Marianne att gå tillbaka till sina studier på Väddö folkhögskola. Eftersom det var åtta år mellan första sonen och Emma ville hon bli gravid så fort som möjligt igen. Så småningom föddes Adam, idag sex år.

För Marianne har förlusten varit jobbig i perioder. Sorgen har haft sina olika uttryck och ibland har hon känt en form av hopplöshet och känsla av att aldrig kunna bli glad igen.

– Jag blev ju snuvad på konfekten som man säger. Men tiden läker alla sår. Men med ärr. Emma dog av syrebrist, på grund av en kronisk inflammation på moderkakan.

– Så står det i obduktionsprotokollet. Vad det egentligen betyder vet jag inte.
När yngsta sonen var några år gammal bröt hon upp från sin man och flyttade från byn till en näraliggande stad. En tillvaro som ensamstående med varannan vecka med barnen började.

– Jag orkade inte med mig själv. Vissa dagar var jag inte utanför byns 50-skylt, säger hon och ler. De grönblåa ögonen glittrar till.
Efter sex månader i terapi kom hon fram till att familjen var det viktigaste i hennes liv och flyttbilen återvände till Grisslehamn.

I minneslunden på Väddö kyrkogård tänder Marianne Karlsson ett gravljus, öppnar glasdörren till ljusskåpet och ställer varsamt in det. Kyrkogården ligger mellan stora fält och åkrar, och den gulvita 1800-tals kyrkan stoltserar på andra sidan vägen. I Väddö kyrka sjunger Marianne i kyrkokör en gång i veckan. Vid varje körövning tänder hon ett ljus för sin flicka i ljusgloben i kyrkan.

– Jag känner mig nära henne när jag är i kyrkan, och minneslunden är nära där vi bor. Hon finns såklart alltid i mina tankar, men jag vill ta hand om det som är vid liv, mina andra två barn, säger Marianne.

Texten om Emma och Marianne finns med i Spädbarnsfondens medlemsblad nummer 3. 

Kontakta oss

Skicka oss gärna ett e-mail så svarar vi så fort vi kan! Varma hälsningar Spädbarnsfonden

Not readable? Change text.
0

Start typing and press Enter to search