fbpx

“Bilden av min dotter ville jag för alltid bära med mig”

 In Startsidan

Den 30 november 2020 förlorade Michaela och Bruno Solar Vera sin dotter Alicia. Nu vill de tacka Spädbarnsfonden för minnespåsen med hand- och fotavtrycken. Avtrycken blev till tatueringar som nu pryder bägges armar.

Michaela Solar Vera, 27 år, var gravid i vecka 36 och allt såg bra ut. Bra värden och inga konstigheter. På kvällen den 30 november fick hon värkar och ringde oroligt sjukhuset. Eftersom hon är förstföderska var hon inte riktigt säker på hur det skulle kännas. Sjukhuset frågade om hon kände fosterrörelser och då Michaela var osäker i sitt svar rekommenderades hon att komma in på kontroll.

– Jag trodde ju att det var dags att föda så vi packade BB-väskan, tog med babyskyddet och åkte in. Att det skulle vara något fel fanns inte i min värld, berättar Michaela.

Väl inne på Södertälje sjukhus sattes CTG men när en läkare kallades in för ultraljud började Michaela bli orolig.

– Sen sa läkaren att det inte längre fanns några hjärtljud. Vi vet fortfarande inte varför hennes hjärta slutade slå.

Bruno Solar Vera, 26 år, höll i Alicia på sjukhuset men till en början klarade inte Michaela av att göra detsamma.

– Men vårdpersonalen tryckte på att jag skulle göra det vilket jag är tacksam för. De tänkte åt oss och de visste att jag skulle ha ångrat mig i efterhand.

Och så fick de Spädbarnsfondens minnespåse.

– När vi kom hem och jag gick igenom påsen och såg hand- och fotavtrycken så bara kände jag att jag ville ha en tatuering. Jag hade hållit hennes lilla fot och hand i min hand och den bilden av min dotter ville jag för alltid bära med mig, berättar Bruno Solar Vera.

Nu pryder Alicias hand, fot och namn Michaelas och Brunos armar. Michaela beskriver tatueringarna som en del i sorgeprocessen. Medan föräldrar som föder levande barn kan ta hem och visa upp sitt barn så kan Michaela och Bruno visa Alicias avtryck.

Michaela och Bruno Solar Vera Bild: Privat

Tiden nära inpå Alicias död hade Michaela svårt att identifiera sig. Var hon en mamma eller inte? Har hon och Bruno ett barn?

– Nu har jag insett att man fortfarande är en förälder trots att barnet inte finns hos oss längre. Barnet blir en naturlig del av familjen och hon kommer alltid att vara vårt förstfödda barn. Även om det känns svårt och tufft så är det en del av sorgeprocessen att acceptera att det hänt.

Avslutningsvis vill Michaela och Bruno tacka Spädbarnsfonden som de tycker har gjort att både de och deras familjer fått mer kunskap och ta del av information som de aldrig hade räknat med att behöva ta in.

– Vi är jättetacksamma över att ha fått struktur i sorgen. Spädbarnsfonden har verkligen hjälpt oss och familjen. Det är som att någon har tänkt två steg framåt vad vi behöver veta i framtiden.

 

Av Anneli Wikström

Recent Posts
0
%d bloggare gillar detta: