fbpx

“Det är viktigt och givande att vara ett stöd”

 In Startsidan

Spädbarnsfonden vill lyfta våra distriktsamordnare för att berätta om deras fina arbete. Men också för att få dig som funderar på hur det skulle vara att hjälpa andra i deras sorg att få lite insikt i deras arbete. Först ut är Martin Larsson som har varit DS i Västra Götaland i snart tre år.

Du och din sambo Sofia förlorade er dotter Iris för åtta år sedan. Berätta om vad som hände.

– För åtta år sedan väntade jag och min sambo vårt första barn och vi var som man är när man ska få sitt första barn, glada och förväntansfulla. Det var en ganska lång förlossning och som pappa höll jag mycket koll på skärmen med hjärtfrekvensen och såg ju vid något tillfälle att kurvan gick upp och tänkte att hon var stressad där inne. Och så när huvudet kommer ut så tystnar barnmorskan och jag förstår att något är fel, jag såg också att fostervattnet var missfärgat. De klippte navelsträngen och sprang ut ur rummet med henne och jag följde efter. Det visade sig att hon hade dragit in fostervatten med sin egen avföring i lungorna, och då blir det bråttom.

– Iris sövdes ner och hölls nedkyld och de första två dagarna trodde vi att det skulle gå vägen. Men sedan blev värdena sämre och de började misstänka fel på njurarna. Hon opererades och fick påbörja dialys. Men på fjärde dagen blev vi rekommenderade att hålla ett dop om vi ville och sedan fanns det inte något mer att göra för henne.

Hur kom du i kontakt med Spädbarnsfonden?

– Vi fick information om Spädbarnsfonden på sjukhuset och efter att vi varit hemma i tre veckor bestämde jag mig en dag för att åka ner till lokalen i Göteborg. Jag gick på en öppen träff för att se vad det var för något och efteråt ringde jag min sambo och bad henne komma dit. Jag kände att det var svårt att få stöd i sorgen av allmänvården, vi hade en bra kurator och så, men det absolut bästa stödet och mest läkande i sammanhanget var Spädbarnsfonden.

Varför har du valt att engagera dig i Spädbarnsfonden?

– Det gav så mycket för mig att få prata med någon som varit med om samma sak och som förstår en. Även om man kan få tröst och förståelse av någon utifrån så känner jag mig mer trygg i att prata med någon annan som förlorat barn. Det var för mig den enda platsen där jag i den akuta sorgen kunde vara mig själv. Och då det var så bra för mig så kände jag att jag ville fortsätta att vara en del av sammanhanget.

När kände du dig redo för att kunna stötta andra?

– Det är svårt att svara på. Jag blev DS fem år efter att Iris dog och då hade jag lite distans till förlusten. Men sorgen försvinner ju inte, den finns ju där hela tiden. Men alla kan vara ett stöd trots det, men det kräver ju att du inte mår akut dåligt.

Hjälper det dig i din sorg att hjälpa andra?

– Ja det gör det absolut. Den tiden som jag delar med andra som förlorat barn gör att jag känner att jag får minnen med Iris. Jag har alltid levt med en känsla av att jag är dålig på att sörja, att då få ge sorgen tid och dela den med andra ger mig mycket. Det är viktigt och givande att vara ett stöd. Det blir en form av pass it forward. Jag har själv fått hjälp och nu får jag ge den hjälpen till andra.

Vad skulle du vilja säga till den som funderar på att bli DS?

– Jag vill säga att man får fantastiskt stöd av kansliet i sitt arbete trots att vi inte är på samma plats. Att man inte är ensam ansvarig för något. Sen gör man så gott man kan och det man gör får vara gott nog. Man ska också tänka på att det inte är ett livstidskontrakt. Det är väldigt givande och om man inte är allergisk mot ansvar så kan man tycka om den biten.

Namn: Martin Larsson

Ålder: 44

Bor: Ingared utanför Alingsås

Gör: Arbetar som gymnasielärare

Här finns mer information om de olika distrikten

Av Anneli Wikström

Recent Posts
0
Julia Staf skänker all vinst från sin poster till Spädbarnsfonden.
%d bloggare gillar detta: