fbpx

Fem myter om föräldrar som förlorat barn

 In Startsidan

Att förlora ett barn är ett trauma som är ofattbart för de allra flesta. Man vågar inte ens tänka tanken fullt ut. För att hjälpa föräldrar som förlorat ett barn behöver vi bryta det tabu som finns kring att prata om det faktum att barn dör. Här tar Spädbarnsfondens stödsamordnare Camilla Skoglund upp fem myter vi kan bryta direkt.

Barn dör i magen på sin mamma, barn dör i samband med förlossningen, barn som föds levande dör ibland. Varje år dör runt 700 barn i Sverige, 400 innan de ens fått börja leva, 300 under det första levnadsåret. Genom att prata om det, kan vi stötta dessa föräldrar och hjälpa dem igenom det värsta som kan drabba en förälder.

I början fick vi mycket stöd och omtanke från släkt och vänner. Efter ett tag ebbade det ut. Flickornas namn nämndes inte längre. Vi fick höra att ”nu var det väl dags att gå vidare”. Ingen frågade hur vi mådde eller om vi behövde hjälp med något.

Det här var inte av illvilja och elakhet, det är svårt att veta hur man ska göra. För hur gör man egentligen rätt? Vad som är rätt för mig är kanske inte rätt för dig.

Myt 1: Om du nämner vårt barns namn kommer det påminna oss om att barnet dog och det gör oss ledsna.

Det värsta har redan hänt, vårt barn har dött. Det kommer vi aldrig att glömma och vi kommer att vara ledsna resten av livet. Ibland mer ledsna, ibland mindre ledsna. Det går inte en dag utan att vi tänker på och saknar våra barn.

Jag påminns om att mina flickor inte finns hos oss när jag ser grannens barn som är lika gammal som mina flickor skulle varit. Jag påminns om att de inte är här på födelsedagar, jul och andra högtider. Jag påminns om att de inte är här när jag ser tv-reklam om att det är dags att skaffa ny skolväska inför skolstarten. Jag påminns om det varje gång jag tänder ett ljus vid deras grav.

Att få höra mina barns namn nämnas högt är oerhört värdefullt. Det betyder att de finns för dig också, att de är en del av ditt liv.

Myt 2: Vi vältrar oss i förlusten av våra barn och det är ohälsosamt att fortsätta prata om dem.

Slutar du prata om din mamma/pappa/mormor/syster när de har dött? Slutar du tänka på dem? Nej, de är ju en del av ditt liv även om de inte finns hos dig fysiskt längre.

Att få fortsätta prata om våra barn är viktigt. Vi pratar om dem för att de för alltid är en del av vår familj. Ingenting, inte ens döden, kan kapa det känslomässiga bandet mellan en förälder och dess barn.

Det handlar inte om att vi ska gå vidare utan våra barn, vi ska gå vidare jämte våra barns minne.

Att berätta är en del av sorgearbetet, så familjens livsberättelse lever kvar till kommande generationer. Att berätta gör ont och smärtar men det kan göra lika ont, om inte mer, att ha en oberättad historia.

Myt 3: Vi söker uppmärksamhet när vi pratar om vår förlust eller vår sorg.

När vi pratar om våra döda barn uttrycker vi kärlek. Kärlek och saknad. Vi söker inte uppmärksamhet åt oss själva, lika lite som en förälder som pratar om sitt levande barn söker uppmärksamhet till sig själv.

Om det är så att vi visar att vi kämpar med vår sorg är det mest troligt för att vi försöker nå ut och för att vi behöver stöd, tröst och hjälp. Det kan vara svårt att be om hjälp – ge den här personen kärlek och stöd.

Myt 4: Vi har ingen glädje kvar i våra liv.

Sorg och glädje går hand i hand genom hela livet. Det ena existerar inte utan det andra.

Det kommer för alltid finnas en smärta och saknad i mig för att jag tvingas leva utan mina barn. Livet ”efter” är väldigt mycket längre och svårare än livet ”före”. Vårt familjepussel kommer alltid sakna tre små bitar som skulle varit flickorna. Men det är ändå ett fint pussel. Vi har det bra, vi upplever glädje och lycka. Sorgen och saknaden kommer jag alltid bära med mig, hand i hand med glädjen och lyckan.

Myt 5: Om vi verkar glada måste vi ha sörjt klart.

Det finns inget slut på sorg. Sorgen ändrar skepnad och tar sig olika uttryck över tid, men den är inte bara borta en dag. Vi kan ha en bra dag och skratta och för en stund släppa det tunga och svarta. Men glöm för all del inte att fråga med jämna mellanrum hur vi har det. Jag kan efter 7 år fortfarande ha en riktigt tung dag då det bästa jag kan få är en kram och att du sitter bredvid utan att du behöver säga eller göra så mycket mer. Jag behöver också ha glada, varma stunder då jag återhämtar mig och får ny kraft att orka nästa dag.

Inspiration och översatt från stillstanding.com.

Recent Posts
0
%d bloggare gillar detta: