fbpx

Jessica skulle gå 100 000 steg för att uppmärksamma spädbarnsdödligheten – så gick det

 In Startsidan

I lördags gav sig Jessica Sponé och hennes man Patric ut på en promenad som heter duga. De skulle gå 100 000 steg för att uppmärksamma spädbarnsdödligheten och samla in pengar till forskningen. Så här gick det!

Hej Jessica! Lyckades ni gå 100 000 steg?

– Jajamen, vi lyckades få in alla 100 000 steg och lite till. När klockan åkte av hemma hade jag svullnat så mycket i händerna och handlederna så det kändes som blodstopp.

Hur lång tid tog det?

– Det tog oss 16 timmar. Vi började klockan 04.00 och var innanför dörren hemma kl. 20.05.

Hur lång sträcka gick ni?

– 8 mil.

Hur kändes det? Var det jobbigare än du hade trott? 

– Det kändes helt okej fram till typ 50 000 steg sedan började det kännas i svanken, hade ont i lilltån långt innan 50 000 steg. Men inga skavsår i alla fall. Det var mycket jobbigare än vad jag förväntade mig. När minusgraderna började komma mot eftermiddagen började det bli riktigt tufft. Det kändes i andningen, i bröstet och man började bli kall igen. Vi frös lite till och från hela vägen faktiskt men solen värmde oss ibland vilket var skönt. Vi hade tur med vädret, vi hade stjärnklar himmel när vi började gå och klarblå himmel hela vägen men kallt som sagt.

– Vi började frysa rätt så mycket mot slutet när solen gick ner, vi fick inte upp tempot så vi fick då heller inte upp värmen så det blev väldigt kämpigt, vi skakade oss fram. Vi fick tillslut dunjackor på oss och då började vi prata med varandra igen. På slutet kändes det som om kroppen var i ett nödlägen, den ville inte gå längre så det var bara att pressa sig fram i myrsteg. När vi vaknade upp dagen efter så snöade det ute, så tur med vädret får vi verkligen säga denna gången.

Hände det något speciellt under vägen?

– Det var lite häftigt när vi gick tidigt på morgonen där vid kl04, jag hade pannlampa på mig och när man vred huvudet åt sidan och kollade ut mot åkrarna så kunde man se massor utav ögon som lyste, men vi kunde inte se vad det var för djur utan bara ögonen som stirrade på oss. Det var lite läskigt och coolt. Många stjärnfall såg vi också.  Jag trodde att jag skulle bli mer hungrig på vägen men blev nästan inte alls hungrig, man fick tvinga i sig det man stoppade i sig och hoppas på att det skulle stanna kvar i magen.

Du satte ett insamlingsmål på 10 000 och det har redan dubblerats, hur känns det? 

– Ja men hur bra är inte det? Känns ju jättebra!  Det var också en peppande del i promenaden som gjorde att vi ska bannemig inte ge upp detta.
Av Anneli Wikström
Recent Posts
0
%d bloggare gillar detta: