fbpx

“Om vår historia kan rädda ett annat barn så har i alla fall vi gjort vad vi kan”

 In Startsidan

Josefine Steger förlorade sin dotter Nannie 2017. Skadorna som uppstod under förlossningen blev för svåra och Nannie levde bara fyra dagar. Men ingen ville ta ansvar för vad som hände. Nu vill Josefine dela sin berättelse med andra för att förhindra att samma sak drabbar någon annan.

Josefine Stegers berättelse börjar egentligen redan när hon skulle föda Nannies storebror Einar som i dag är fem år. Personalbrist på sjukhuset ledde till att Josefine höll på att dö efter sitt kejsarsnitt. Hon fick en inre blödning och höll på att förblöda.

– Efter det tänkte jag att vi inte skulle ha fler barn. Men längtan efter ett barn blev starkare än min rädsla så när Einar var ett år blev vi gravida igen. Men jag var rädd hela graviditeten. Inte för att något skulle hända henne utan att något skulle hända mig, berättar Josefine.

På grund av rädslan fick de en egen läkare som skulle följa Josefine under graviditeten. Det kändes bra och de hade en fin kontakt. De gjorde en förlossningsplan. Den här gången ville Josefine föda vaginalt, hon skulle komma in tidigare och bli igångsatt och det skulle finnas personal på plats genom hela skedet. Den 19 april 2017 sattes förlossningen igång, man tog hål på hinnorna och Josefine fick värkstimulerande dropp. Vid lunchtid dagen därpå satte värkarna så igång och de höll i sig under eftermiddagen. Men sen upphörde värkarna plötsligt vilket Josefine påtalade men fick lugnande besked från personalen att det kunde hända. Men så fick hon plötsligt väldigt ont i magen, inte värkar utan en annan smärta, vilket Josefin också påtalade. Då lugnande man henne med att säga att det kunde vara barnets huvud som tryckte på en nerv.

– Lite senare kom vår läkare in i rummet och hon förstod direkt att det var något som var fel. Hon bedömde att det skulle gå snabbast att försöka få ut barnet med sugklocka men hon kom inte ut så man tryckte tillbaka henne, sövde mig och gjorde urakutsnitt. När jag vaknade var läkaren i rummet, hon bad om en stol att få sitta på och då förstod jag att något hemskt hade hänt, säger Josefine.

Läkaren berättade för Josefine att hennes livmoder hade spruckit och att moderkakan hade släppt och att Nannie hade fötts livlös. Man hade återupplivat henne men hon var i dåligt skick, hon hade skadats av syrebristen, och skulle flygas till Uppsala akademiska sjukhus. Fyra dagar senare dog Nannie med Josefine och hennes man Björn vid sin sida.

Vi pratar skuld och Josefine berättar att hon till stor del lagt skulden på sig själv.

– Jag kände sån enorm skuld och skam. Jag kände att det var mitt fel att Nannie dog eftersom det var min kropp som inte höll ihop, säger hon.

Sjukhuset, där Nannie föddes, ville inte göra en lex Maria för de ansåg inte att de hade gjort något fel. Men efter att Josefine och Björn gjort en IVO-anmälan visade den utredningen att vården brustit. Dels borde inte Josefine ha fått föda vaginalt efter vad som hände vid kejsarsnittet med Einar, dels så kritiserades sjukhuset för att inte ha kopplat ihop smärtan som uppstod, samtidigt som hjärtljuden gick ner, med att det var livmodern som brast.

– Jag har ju som sagt mest lagt skulden på mig själv och jag förstår att det inte var någon som ville att det skulle gå som det gjorde. Men det är väldigt jobbigt att ingen ville göra en lex Maria. Jag upplever att de vill sopa det under mattan istället för att ta lärdom av det så att det inte händer igen.

– Jag är så tacksam för alla som har funnits med oss under den här tiden och stöttat och hjälpt oss. Och det är väldigt viktigt att man pratar om de gånger det går fel, det är först då vi kan få till en förändring. Vi kommer aldrig att få Nannie tillbaka men om vår historia kan rädda ett annat barn så har i alla fall vi gjort vad vi kan.

Av Anneli Wikström

Faktaruta:

Josefine Steger, 36, år.

Familj: Maken Björn, 34, Einar, 5, Nannie, 3, och Frank, 1.

Bor: I Falun.

Recent Posts
0
%d bloggare gillar detta: