Foto: Peter Skoglund

Min dotter förlorade sin dotter i vecka 35, navelsträngen runt halsen. Jag tror inte många förstår den dubbla sorgen, jag kan bara beskriva den så här: Jag sitter med min döda dotterdotter i famnen och ser min egen dotter i en bottenlös förtvivlan och jag kan inte hjälpa någon av dem , det hade varit lättare om någon bara slitit hjärtat ur kroppen på mig. Sen måste man vara stark och hjälpa till med allt praktiskt och faktiskt prata om det. Alla deras vänner drog sig undan, de var helt ensamma förutom familjen.
Man behöver prata om det även om man är helt förtvivlad.
Jag önskar att människor inte var så rädda för det.

 

 

Jag skrev mitt barnbarns begravningsvers:

Sov så gott vår älskade lilla vän
så ses vi sen.
Du finns alltid i våra hjärtan
vi får leva med smärtan
som är så svår att bära
när man mister barn så kära.
Du fick ej gå livets gång
må du höra änglars sång
du får vara i deras här
och vänta på oss där.
Så sov så gott vår lilla tjej
vi älskar dig.”

Jag skriver till henne på hennes födelsedagar direkt från hjärtat:

” Nu fyller du ett
mormor gråter o tänker det här är inte rätt
Du var så lik din mamma
mormors hjärta ville stanna.
Tänk om jag kunde få se
dig emot mig le
det vore den största av lycka
istället får vi din grav smycka.
Ett liv för ett annat
om du kunde ha stannat
o leva fått
jag med glädje till eftervärlden gått ”.

”Min älskade flicka nu fyller du två
vi saknar dig så.
Mormor kommer aldrig att förstå
att det så illa kunde gå.
Jag ser det så klart
nu en vers av Simon and Garfunkel Art,
Hello darkness my old friend
i ‘ve come to talk whit you again
Because a vision softly creeping
left its seed  I was sleeping
and the vision that was planted in my brain
still remains
within the sound of silence.
Det är bilden av dig o din mamma
som i mitt huvud och hjärta alltid kommer att stanna.
Jag har aldrig känt eller sett sorgen värre
även om tårarna blivit något färre
är det något man aldrig glömmer.
Man är lyckligare när man drömmer
att du har det bra där du är nu
du tröstar o säger mormor du
vi ses ju sen
jag svarar, jag älskar dig min lilla vän”.

I dessa stunder är det nattsvart, men det måste det få vara.
Vi lever ju trots allt vidare och har alla lyckliga stunder och år med barn o övriga barnbarn.
Det går aldrig över men man lär sig leva med det.

Elisabeth Borgshed-Csomai, mormor till Hailey som dog i september 2014.

Kontakta oss

Skicka oss gärna ett e-mail så svarar vi så fort vi kan! Varma hälsningar Spädbarnsfonden

Not readable? Change text.
0

Start typing and press Enter to search