fbpx

För förskola och skola

Ta hand om barn och elever i sorg

Barns krisreaktioner kan variera stort. Som vuxen ska man vara försiktig med att beteckna vissa reaktioner som onormala. Sorg- och traumareaktioner är två olika saker. Sorgen är kopplad till saknaden och separationen från någon som barnet tycker om medan traumat är kopplat t.ex. till de dramatiska omständigheterna kring ett dödsfall.

I förskoleåldern förstår inte barnet till fullo vad döden innebär.  De tänker att den döda snart kan komma tillbaka, de förstår inte att livsfunktionerna har upphört. Först upp emot sjuårsåldern begriper barn att döden är slutgiltig, irreversibel. Synen på döden är mycket konkret, de ställer direkta och konkreta frågor och kan vara rädda att bli separerade från föräldrar och andra som de älskar.

Med stigande ålder ökar förståelsen för de långsiktiga konsekvenserna av att man dör. Barn i alla åldrar kan klandra sig själva för vad de sagt eller inte sagt, gjort eller inte gjort.

Inte sällan reagerar barn med att förneka det som hänt, för att hålla smärtan borta. Barnet tar stegvis in det som hänt, man brukar säga att barns sorg är randig. De går in i den för att sedan gå ut ur den och leka precis som vanligt igen, återvänder sedan till att vara ledsen…

Barnet riskerar att förlora sin känsla av trygghet i tillvaron, en ökad rädsla att förlora föräldrarna, de kan bli klängiga, de kanske vägrar gå till förskola/skola. Vrede och utagerande är vanliga reaktioner hos ett barn som sörjer och är i kris. Skuldkänslor, självförebråelser och skam kan också förekomma.

Vad kan göras?

Öppen och ärlig kommunikation: åldersanpassad, använd inte ord som ”sömn”, ”resa” etc som omskrivning för döden.

Ge tid till kognitiv bemästring: låt frågor och samtal kring händelsen ta tid, acceptera lek som är kopplad till händelsen, sänk kraven på ämnesprestationer.

Gör förlusten verklig: dölj inte dina egna känslor

Berätta för barnen att det är normalt att reagera: man måste inte reagera på ett visst sätt för att vara normal, avvisa inte rektioner, tala om att det gör ont men att man måste bearbeta sina känslor, ge barnen hopp men utan att förringa deras känslor.

Föreslå olika sätt för barnet att uttrycka sina känslor: måla, rita, bilder, dikter, skriva dagbok, rollspel…

Vem ska meddelas och vad? Kom överens med familjen om hur informationen ska nå ut till kamrater och deras familjer, hur vill man bli bemött, vad behöver man hjälp med? Att komma till förskolan/skolan och ingen säger ett ord om det som hänt kan vara jobbigare än att faktiskt få prata om sitt saknade, älskade barn.

Stöd till skolans egen personal

Kriser som man som pedagog får ta hand om kan sätta igång en kedja av reaktioner, hos en själv och hos kollegorna. Egna erfarenheter kanske gör att saker bubblar upp till ytan, det är lätt att man engagerar sig så starkt i sin vilja att hjälpa och stötta att man blir alltför involverad.

En beredskapsplan på en förskola eller skola bör därför innefatta även åtgärder som stöttar den egna personalen, t.ex.

  • Utse någon som ansvarar för stöd till den egna personalen.
  • Chefsstöd: någon som kan lyssna och ta emot, någon att diskutera det fortsatta arbetet med, någon som tröstar och stöttar
  • Goda strategier och kunskaper på förskolan/skolan för stresshantering.

Texten ovan är en bearbetning av information hämtad från ”Beredskapsplan för skolan vid kriser och katastrofer” av Atle Dyregrov.

Vi säljer boken i vår webbutik för 60kr, beställ här>>

Kontakta oss

Skicka oss gärna ett e-mail så svarar vi så fort vi kan! Varma hälsningar Spädbarnsfonden

Not readable? Change text.
0