fbpx

Anhörig

Vad kan man göra?

Som anhörig eller vän kan man stå handfallen när man vill hjälpa en förälder/föräldrar som förlorat sitt barn. Det kan kännas svårt att veta hur man kan stötta och hjälpa till.  Föräldrarnas sorg lindras inte genom att man gömmer undan den. Det finns inte några genvägar genom sorgen, den måste genomlevas.

Tidigare tänkte man att det var bäst att varken se eller prata om ett barn som dött i späd ålder. Forskning visar idag på motsatsen. Man välkomnar de anhöriga till sjukhusen för att träffa barnet och ta avsked.

Här har vi sammanställt vad du som vän eller nära anhörig kan tänka på. Råden kommer från våra medlemmar som själva har erfarenhet av att förlora spädbarn.

  • Visa att du vet vad som hänt. Gå inte förbi med bortvänd blick utan våga stanna upp och se den sörjande i ögonen. Ett vänligt ord, en kram eller klapp på handen säger ofta mer än tusen ord.
  • Våga fråga om det som hänt. Om den/de drabbade föräldrarna inte vill prata så säger han eller hon till. För föräldern som mist ett barn innebär den första tiden mycket tankar och bearbetande. Det finns då inget värre än upplevelsen av att ingen vågar fråga om barnet eller undviker ämnet. Du kan säga ”vill du berätta om honom/henne?”
  • Ta kontakt även om du inte vet vad du ska säga. Säg exempelvis bara ”Hej, jag ville bara höra av mig.”
  • Skicka SMS, skriv brev, eller liknande, visa att du finns där för dem – även om du inte får svar.
  • Hälsa på. Ibland kanske det inte passar, den drabbade kan vara ledsen, trött eller bara inte orkar träffa någon. Men det betyder mycket att du visar din omtanke.
  • Kom med färdiglagad mat eller fika. Det finns inget som är så jobbigt den första tiden som att försöka planera eller ens tänka på något så ovidkommande i sammanhanget som att laga mat.
  • Om det finns syskon i familjen, ställ gärna upp som barnvakt. Ett barn som förlorat ett syskon, kanske inte alltid förstår allt som hänt eller förstår varför förälder/föräldrar är ledsna och orkeslösa. Det kan vara jobbigt att vara ifrån sitt levande barn, om ens bara en kort stund, så fråga vad som kan passa bäst. Kanske komma hem till familjen och leka en stund medan föräldrarna får en stunds vila, hjälpa till med läxor, skjutsa till fritidsaktivitet eller liknande.
  • Fråga om du kan hjälpa till med praktiska saker: betala räkningar, gå och handla, laga mat, städa, tvätta, ta hand om husdjur, framkalla bilder, klippa gräs och liknande. För vissa föräldrar i sorg kan det vara helt oöverstigligt att ta sig an de mest vardagliga sysslorna, särskilt om det innebär att ta sig ut bland folk. För andra är det just något konkret ”projekt” eller dagligt uppdrag man behöver. Fråga – din vän eller anhörig kan behöva dig för att komma igång med någonting, och finna kraft i att ni gör det tillsammans.

Vad kan man säga?

Ibland kan välmenta ord upplevas som kränkande. Några av de fraser du bör undvika är:

  • Vilken tur att ni kan få fler barn (att få fler barn ersätter ju inte det barn man saknar)
  • Livet går vidare
  • Det var ju tur att ni inte fick med er barnet hem
  • Det finns de som har det värre
  • Ni är unga
  • Det finns en mening med allt
  • Tur att barnet dog nu och inte när det blev äldre
  • Tiden läker alla sår

En annan viktig aspekt är att inte jämföra sorg. Till exempel: “Jag vet hur det känns, min farmor/anhörig/hund dog förra året.” Det bästa är om man bara vill lyssna, vara där och lyssna lite mer.

Så här kan du säga:

  • Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?
  • Jag tänker på dig, jag ska göra mitt bästa för att förstå hur du känner
  • Jag är här om du behöver mig
  • Om du vill prata om vad som hände, så lyssnar jag
  • Om du vill ha sällskap finns jag här
  • Jag bryr mig om hur du har det
  • Våga prata om barnet, nämn honom/henne vid namn. Det gäller även fortsatt framåt i tiden, vid födelsedag, namnsdag eller andra minnen som kan knytas till barnet och familjen som mist en familjemedlem.

Den anhöriges-/vännens sorg

Som anhörig och vän sörjer du också barnet. Sorgen kan bli dubbel; dels den sorgen man själv kan känna för barnet, men även den sorgen det innebär att se sin anhörig/vän drabbas av traumat att förlora sitt barn. Om du själv mår dåligt och behöver stöd ska du inte vända dig till den sörjande med dina känslor. Han eller hon varken kan eller ska behöva tänka på att ge stöd – bara få.

Läs mer om vad stödcirkeln innebär. Var befinner jag mig som anhörig/vän i den? Vänd dig alltid utåt i cirkeln för stöd, aldrig inåt.
Läs mer om stödcirkeln.

Läs mer om syskons sorg.
Läs mer om far- och morföräldrars sorg

Slutet forum för anhöriga

Ansök om medlemskap i vårt slutna forum på Facebook, för anhöriga för att möta andra närstående i samma situation. Ge och få stöd av varandra. En plats att dela sorg och samtidigt ett ställe att stötta varandra.

Spädbarnsfondens slutna forum för anhöriga till dem som mist ett litet barn>> 

Vill du ha mer information eller känner dig osäker och vill ha råd, kontakta gärna vår stödsamordnare
Camilla Skoglund, telefonnummer: 0706-595 888.

Tänkvärt

Dikt av Jane Morén

Det är svårt att göra rätt

Om du säger till mig ”Hur mår du?”
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag ”Jag mår bra”,
därför att prata om min förlust med dig
idag är alltför smärtsamt.

Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger ska göra mig ledsen.

Det är svårt att göra rätt.

Om du säger ”Jag är ledsen för att ditt barn dog”, så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga? Jag vill säga ”Jag är också ledsen!”,
eller ”Det är fruktansvärt!”.

Jag vill skrika ”Det är inte rättvist!”
Men jag gör det inte, för jag vill inte bli upprörd idag.

Inte inför dig.

Så jag svarar ”Tack”.
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.

Om du inte vet vad du ska säga till mig så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta, tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.

Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.

Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst en våg av sorg inne i mig.
Om du inte säger någonting så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.

Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.

Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.

Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta, men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt, och det sörjer jag också.

Det är svårt att göra rätt.

Kontakta oss

Skicka oss gärna ett e-mail så svarar vi så fort vi kan! Varma hälsningar Spädbarnsfonden

Not readable? Change text.
0