Då behövs inga ord
Jag har fem barn. Fyra som lever och ett som inte klarade sig. När vi fick veta att Alva dött i magen var allt jag ville göra att skrika rakt ut och slå knytnäven i väggen. Jag önskade att det hade funnits någonstans att ta vägen, ett skrikrum med en boxningssäck. Men tanken på att här finns människor som ska gå sina lyckligaste dagar till mötes fick mig att behärska mig. Det var väl mitt professionella jag som tog över.
Jag gick in i en ganska manlig roll, har jag förstått. Lät Victoria gråta och tog själv tag i allt det praktiska. Ringde svärmor och bad dem plocka bort allt vi förberett för Alva därhemma. Ordnade och donade. Dagen vi lämnade Alva kvar på sjukhuset och satte oss i bilen hem brast det för mig. Vi åkte utmed havet och hade kommit halvvägs när tårarna och ilskan vällde upp.
Jag stannade bilen, steg ur och skrek ut min sorg och vrede i kapp med bruset från vågorna. När känslorna stillnade inom mig stod vi länge där i marsvinden och höll om varandra. Det är tre och ett halvt år sedan Alva dog. Victoria och jag pratar mycket med varandra och har tillåtit varandra att sörja olika. Ibland kommer någon av oss hem och ser att ljuset vid fotot på Alva är tänt, då behövs inga ord för att veta hur den andre har det.
/Adrian Arnberg
Recent Posts
