Filtar som handen minns

Jag minns den skotskrutiga utflyktsfilten i baksätet på pappas bil. En Ford byttes mot en Saab men filten förblev densamma och följde till den nya bilens baksäte. Det är bra att ha en filt tillhands. Ibland erbjuder den skydd. I leken kan den, draperad över bordet, bli till både hydda och gömsle.

En filt kan utgöra skillnaden mellan liv och död genom sin förmåga att lindra kölden eller släcka en brand.

En filt kan också tala tröstens språk.

De filtar som är ärendet för min undersökning vävs för att ingå i avskedets passage. Den läkare som en gång fick mig att börja fundera på hur en svepefilt skulle kunna se ut, uttryckte sin längtan att ha filtar för att ge till föräldrar som förlorar sina små barn. Hon hade en känsla av att orden inte räckte till. Överräcka en svepefilt kan i den situationen bli till ordlöst språk.

Stoppa om och bli omstoppad. Båda tillstånden har höga affektvärden – de väcker känslor och engagerar våra sinnen. Svepningen är en annan textil handling som har med nödvändighet, omsorg och totalitet att göra. En kropp blir inlindad, samtidigt avskild och den som sveper glömmer aldrig själva handlingen.

Den första tanken inför formgivning en av svepefiltar var att väva en filt som handen minns, som inte tar uppmärksamhet från det döda barnet – en filt som håller och stödjer.

Läs en intervju med Birgitta Nordström.

En Ford byttes mot Saab. Filten förblev densamma. Foto: Birgitta Nordström